Skjutbanan vid Boda norr om Österbybruk där Victoria Larsson tillbringar åtskilliga timmar i jakten på den perfekta OS-formen.
Idrottsvärlden är inte alltid rättvis. Ta bara det här med prispengar. När en golfare blir mångmiljonär på sitt spel utan att ens vara bäst, så är det något helt annat för Victoria Larsson.
– Prispengar? Nej, det finns inte. Vi får ingenting för en världscupseger. Det är egna sponsorer och i år en mindre summa från SOK:s stipendier som gör att jag kan jobba deltid.
Du lägger ned lika mycket tid på din idrott som en skidåkare eller golfare i världseliten. Känns det orättvist?
– Det är klart att jag har tänkt den tanken någon gång, men jag har valt den här sporten för att den är så kul. Men jag har funderat på att prova på golf, men jag skulle så bli fruktansvärt förbannad (om det inte går bra).
Däremot så är Victoria Larsson en hygglig tennisspelare – på lokal nivå ska tilläggas.
– Jag tränar tennis då och då och ibland kan det bli några matcher.
Men nästan all tid går till skeetskyttet, som vi kallar för lerduveskytte för enkelhetens skull. Hon räknar inte träningstimmar. Här handlar det om antal skott. Det blir mellan 20 000 och 25 000 skott på ett år och varje skott kostar uppåt 3,50 kronor...
Det är träning, träning och åter träning och det är inte alla dagar som är en dans på rosor.
– Man kan inte bara skjuta i solsken, säger Larsson som svar på frågan om det alltid är lika roligt att åka upp till skjutbanan för att träna, som inkluderar att ställa i ordning allt och att plocka undan efter sig. Här finns ingen tränare eller materialförvaltare som serverar allt på ett silverfat – eller ja, det skulle vara pappa Thomas Larsson i så fall.
På vintern är det en privatperson som hjälper till med plogningen på den lilla grusvägen som leder till skjutbanan norr om Österbybruk, men sedan får Victoria plocka fram snöskyffeln och sköta resten.
– Jag skulle ändå säga att jag kan träna så mycket jag vill och att det går att kombinera (sin sport) någorlunda med jobbet. Vintern är förstås svårast när det blir mörkt så snabbt.
Med hunden Benji i famnen vid klockstapeln i Österbybruk. Victoria Larsson bor inte långt härifrån.
Skulle du lägga två miljoner på lerduveskyttet om du vann fyra miljoner på lotto? Kunna ta tjänstledigt, åka tidigare till tävlingarna och kanske bo lite lyxigare och lugnare?
Frågan får Victoria att fundera några sekunder. Hon riktar blicken mot himlen och säger sedan:
– Svårt att säga... Jag skulle nog åka på fler läger på vintern, men inte ta tjänstledigt helt. Det finns en risk att det skulle för mycket och att jag skulle ledsna. Jag behöver något annat för att bryta av.
Victoria Larsson är mer eller mindre uppväxt med skytte, eller rättare sagt med jakt.
– Rådjursjakt med hund, det minns jag tydligt när jag var liten.
Men det fanns en sak med vapnet som Victoria Larsson var livrädd för när hon var mindre, kanske i 13–14-årsåldern. Och nej, det var inte ljudnivån som man kanske skulle kunna tro.
– Rekylen, säger hon. Den var jag livrädd för.
Dags för nästa hagelskott på skjutbanan vid Boda.
Men när den första lerduvan, på det första skottet någonsin, gick i tusen bitar så blev rekylen sekundär. Där och då visste hon att skytte var hennes sport.
– Mamma (Helena) och pappa (Thomas) och min farbror Henrik har alltid stöttat mig. De har skjutsat till och från träningar och i början betalade dom skotten, säger Victoria, som inte bara har mamma och pappa att tacka. Där finns en annan familjemedlem.
– Nathalie var ju så bra och då var jag också tvungen att börja (med lerduveskytte), säger Victoria och skrattar gott när hon pratar om pappas brorsas fru, Nathalie Larsson, som har en fjärdeplats på OS i Peking 2008 och ett EM-guld som främsta meriter.
Men någon familjekamp är det inte, inte ens när UNT försöker "provocera" fram en sådan.
– Nathalie är ett stöd för mig, men jag tänker inte på att jag ska nå upp till hennes meriter. Vi har ingen tävling på det sättet.
Victoria Larsson i Österbybruks hjärta: Herrgårdsområdet och klockstapeln. Mamma och pappas hund, 12-årige Benji, fick också följa med.
Som lerduveskytt åker man världen runt på tävlingar – med ett vapen i bagaget. Det låter krångligt, särskilt i dessa oroliga tider där man inte ens får ta med sig en handväska in på Studenternas.
– Det tar lite tid, men jag har, peppar, peppar, varit skonad från större problem. En gång fick jag kofferten krossad men bössan var intakt, men jag vet en tysk som blivit av med vapnet (stulet).
Men rent praktiskt: Plockar du upp vapnet på flygplatsens rullband och knallar igenom tullen?
– Inte riktigt så. Det är lite special. Polisen (på flygplatsen) kollar att alla papper finns och att det är rätt serienummer på bössan. Det kan ta en jäkla tid ibland.
Om det kan vara tidskrävande på flygplatsen, hur ser det ut på skjutplatsen? Har du råkat ut för något dråpligt?
– Vi var i Marocko en gång när det regnade och blåste 22 sekundmeter (storm), men det var bara träning som tur var. Vinden är det svåraste för oss och det måste vi ha koll på själva.
Duvan längst upp till vänster i bild. Träff, förstås. Victoria Larsson är i princip OS-klar.
Man får nämligen inte ha några elektroniska hjälpmedel. Man får inte ens kommunicera under själva tävlingen, så att ha ett avslappnande delfinljud i hörlurarna (eller i hörselkåporna) är inte tillåtet.
– Nej (skratt), det går inte. Och man får inte bli för avslappnad heller.
Men lerduveskytte är en koncentrationssport?
– Man går in i någon sorts tävlingsmode. Det krävs en hel del och man måste ha "huvudet på rätt ställe."
Vad får dig att bli upprörd, förutom möjligen på en golfgreen?
– Långsamma datorer, säger Victoria med ett stort leende.
Har du fått skriva autografer någon gång?
– Det har faktiskt hänt någon gång när det har varit tävling.
Är det du själv som får boka alla resor, hotell och andra transporter?
– Vår förbundskapten (Therese Lundqvist från Uppsala) sköter det mesta när det är landslagstävlingar, men lite koll måste jag ha själv. Det går inte bara att släppa allt.
Du bor på en liten ort (Österbybruk, 2 500 invånare). Hur igenkänd är du?
– Vissa har lite koll och frågar hur det går och det är bara roligt.
Känns det lite coolare att tävla i en sport med ett vapen i handen än att springa runt och sparka på en boll?
– Lite fränt är det väl... säger hon med ett skratt utan att för den skull förringa bollsporterna. Victoria spelar ju tennis själv.
I sommar avgörs OS i Paris och Victoria Larsson från Dannemora JSK är inte officiellt uttagen i truppen ännu. Hon har en så kallad kvotplats, så räkna med att det blir olympiska spel.
Det är inte många svenskar som har reella medaljchanser, men Larsson är en av dem – och då är de två från Uppland. Den största favoriten av dem alla är förstås Armand Duplantis från UIF.
Skyttetävlingarna under OS avgörs 27 juli–5 augusti.