För att förstå att Leif är en man som brinner för ledarskap och föreningsliv räcker det att träffa honom i några minuter.
Och för att få plats med alla härliga berättelser och ledaruppdrag genom åren hade det behövts en bilaga i stället för en artikel.
– Att uppnå mål man tagit fram och se barn och ungdomar tycka saker är roliga och att glädjas med dem, det ger så otroligt mycket, säger Leif.
Och ni kan själva räkna på hur många barn och ungdomar som fått äran att ha Leif som ledare under de senaste 45 åren inom olika idrotter och sektioner.
Redan som ung var han med i olika föreningar i Skåne. Exempelvis i skidor, orientering och ishockey, där han var med och bildade Åsums BK (som blev Kristiansstad IK senare) för att nämna något. Och omedelbart tog han på sig ledarrollen.
– Jag har alltid gillat det, berättar han.
1969 hamnade han på regementet i Enköping och trivdes så bra att flyttlasset gick hit 1970.
Inledningsvis tränade han på egen hand.
– Hans Westerlund i EAI undrade vad det var för filur som höll på själv. Han pratade med mig och sa det är klart du ska vara med oss.
Och där har han blivit kvar.
Även om stora delar av livet ägnats åt just ledarskap och föreningsliv har han naturligtvis varit aktiv själv.
16 Vasalopp (med en 207:e plats som bäst) och Lidingöloppet på 2,01 skvallrar om det.
Han beskriver sig själv som träningsnarkoman. Något som både hjälpt och varit nära att stjälpa honom. I yngre år kunde det vara skidtävling på förmiddagen, bandymatch på eftermiddagen innan han avslutade med ishockey på kvällskvisten.
– Det blev väl för mycket ibland, konstaterar han och fortsätter:
– Var väl starten till att hjärtat gick åt helsike.
2007 stannade nämligen hjärtat.
– Jag var stendöd på golfbanan. De drog igång mig efter sju försök med hjärtstartare, berättar han:
– Efter ett år hade jag bara 20 procent kapacitet så hjärtbyte var min enda chans. Jag hade alltid väskan packad och efter 18 månader kom ett hjärta som passade. De tror att min goda kondition räddade mig under den här tiden.
Efter operationen var han snart tillbaka i EAI.
Höjdpunkten i föreningen kom dock tidigt.
1984 fick föreningen stipedie från Prins Bertil.
– Vi fick möjlighet att vara 18 personer som åkte till Östtyskland, säger han och fortsätter
– Det blev flera resor bakom järnridån.
Och de resorna har satt spår i honom.
– De och föreningen har gett mig så mycket så jag har inte velat sluta.
För det har inte alltid varit en dans på rosor.
– Nej, det har emllanåt varit svårt att få människor att ställa upp så man har fått gjort mycket själv. Tänk om alla la en timme i veckan till förening. Så otroligt mycket det skulle göra, säger han.
Ett av målen han lyckades med var att få EAI:s tre ”föreningar”, sektioner att bli en.
Totalt blev det nio år som ordförande i EAI men nu har han lämnat över klubban till Jörgen Hallberg.
Enköpingsklassikern och bollplank i olika projekt blir fokus nu.
Är det helt slut med ledarskap nu?
– Jag har visserligen slutat många gånger, men ja nu det är över, säger han bestämt.
– Men jag är ju så förbannat nyfiken, skrattar han i nästa andetag.