Sjuksköterskan släpar sina tofflor mot väntrummet. Hon ropar upp mitt namn.
Lika kallt som pratet är de sterila latexhandskarna. Jag tittar nervöst upp i taket och för andra gången i mitt liv har jag bitestikelinflammation.
Och om två veckor ska jag av samma anledning – alltså ingen anledning alls – åka Vasaloppet för första gången.
Jag är rädd.
Men besöket på akuten lärde mig ett och annat om hanteringen av besvärliga tankar — det är bara att ta dem vid bollarna.
Sagt och gjort.
Där stod jag i startfållan med pappas 20 år gamla skidor. Jag hade aldrig åkt längre än en och en halv mil i sträck. Kanske var det för att jag och min mamma blev tvungna att sluta åka tillsammans. Alla lunchlediga män trodde hon var ensamstående och efter den tredje raggningsrepliken ville jag inte vara med längre.
Nu stod 15 800 andra löpare framför mig. Vi har ingenting annat gemensamt än ett mål. Kanske lite rädsla och ångest.
De följande sex milen var bara ren och skär ondska. Jag blev omåkt av allt som rörde sig. En kvinnlig löpare med en arm. Leende gubbar som för längesedan gjort sin sista arbetsdag.
Trots att det var flera hundra personer runt om en, var det helt knäpptyst. I vad som närmast kan likna ett brasrum på ett spahotell, eller en psykiatrisk mottagning, hördes bara ljudet av stavar som mötte den blöta snön.
Jag börjar att se i syne. Jag ser ideellt arbetande funktionärer där de inte är. Som hägringar i öknen.
Repet var efter mig konstant. Brytbussen kom allt närmare. Ibland tänkte jag på alla nära och kära som väntade vid målet. Jag blev tvungen att hålla tillbaka tårarna.
Till slut var hela nummerlappen täckt av buljong och blåbärssoppa. Solbullen var bland det godaste av det äckligaste jag någonsin ätit.
Men efter halva loppet tog alla krafter slut.
När min eminenta kameraman blev tagen av repet i Evertsberg förstod jag. Jag kommer inte längre än Oxberg och jag kommer att göra alla som hejat och följt mig besvikna.
Men när jag råkade slå av mitt spårningschip tappade jag också all kontakt med verkligheten.
Äntligen kunde jag vara ensam med mig själv. Och som jag mös den sista milen. Det var plättar. Det var bitar av saltgurka som serverades direkt i munnen och Coca-Cola i pappersmugg.
Efter närmare tio timmar var jag framme i Oxberg. Både rädslan och smärtan var borta. Jag hade vunnit.
Sjuksköterskan gav mig inte bara en diagnos. Han insåg också vilka bollar jag hade.