Ottarsloppet är en av mina idrottsliga höjdpunkter. Alla som läst om tävlingen i tidningen har säkert snappat upp att skidtävlingen är det som lockar mig allra mest. Visst, det liknar mest ett spektakel, där man – måste jag erkänna – gärna ser en tät målgång med en lättare vurpa rakt ned i smältvattnet.
Några skador har jag aldrig sett även om farten på den korta raksträckan är hög och området efter mållinjen superkort.
Precis som förra säsongen var det den gamle landslagssprintern Robin Bryntesson som vann. Tvåan Anders Hassis (ja, han är släkt med skidessen och syskonen Bengt och Ola Hassis) var chanslös mot den kraftfulle Bryntesson, som lagt av som elitåkare för länge sedan.
Det krävs förstås en hel del snö för att kunna göra den (förvisso) korta banan. Spåret blir förstås lite slafsigt efter ett tag, men det höll ändå bra och det var lika för alla. Tyvärr fick vi inte se Britta Johansson Norgren den här gången, men det är inte kända namn som är mest lockade för mig, det är händelsen i sig.
Jag rekommenderar ett besök på Ottarsborg, det kostar ingenting för publiken. Skriv in Kristi Himmelfärds Dag i almanackan för nästa år och bänka er framför skidspåret, helst närmast målet, men inte för nära, då finns risken att bli nedstänkt av (smuts)vattnet från den smältande snön.
Sammanlagt var det 757 små och stora som sprang, åkte skidor och körde mountainbike.