Britta Johansson Norgren avslutade karriären som vinnare i långloppscupen Ski classics – för sjätte gången.
Man måste scrolla en stund för att kunna läsa den kompletta meritlistan på Wikipedia. Britta Johansson Norgren, bördig från Bälinge utanför Uppsala, kan summera en karriär som en av Sveriges största genom alla tider. Framförallt som långloppsåkare.
– Man kan väl säga att jag haft två karriärer. En som traditionell längdåkare och en som långloppsåkare. Och långloppskarriären blev väl som en extra chans för mig, där jag blommade ut som skidåkare ordentligt och hittade rätt i både mående och träning, säger Britta Johansson Norgren till UNT-sporten.
Det är påsk i stugan i Orsa där Britta Johansson Norgren spenderar påsken med familjen. Det har gått några veckor sedan Ski classics gick i mål för säsongen, vilket också innebar den sista tävlingen i karriären för "Bälinge-Britta".
Hon meddelade dagen före tävlingen i finska Levi att karriären skulle ta slut i samma stund som skar mållinjen.
– Jag tog egentligen det beslutet förra våren. Förra säsongen skulle varit min sista, men då valde jag att köra ett år till med sikte på att vinna något, säger Britta Johansson Norgren.
Och det blev ett så perfekt slut som det kan bli. Britta vann tävlingen, och vann också damklassen i Ski classics.
– Det blev ju väldigt bra. Att få till den avslutningen, att få ta hem cupen och vinna sista tävlingen. Det kan ju inte bli så mycket bättre. Man tänker ändå kanske och främst att jag kunde komma tillbaka efter ett sämre 2021, säger hon.
Ett 2021 som blev förstört efter köldskador under premiären i Ski classics i Italien.
– Vi var ungefär 20 stycken som tvingades uppsöka sjukhus, och jag förfrös fötterna. Men jag måste ändå säga att det blev bra. Idag har jag inga sviter av det, säger hon.
Britta Johansson Norgren (svart) i Vasaloppsspåren.
Hon har vunnit nästan allt som går att vinna som långloppsåkare. Ski classics, Tjejvasan och Vasaloppet. Men hon har också två medaljer i stafett på längd-VM 2009 och 2011.
– Jag skulle nog säga att segern i Vasaloppet är störst. Jag hade haft det som mål så länge, och tycker att det är det största loppet vi har i Sverige. I landslaget skulle jag nog säga att stafettsegern i världscupen i Davos 2007 sticker ut mest när jag spurtade ned Marit Björgen, som var min förebild på den tiden och i särklass i världen, säger Britta Johansson Norgren.
Varför blev det långlopp för dig?
– Jag kände att jag inte utvecklades så mycket längre i vanlig längdåkning. Jag låg runt tia i världscupen, och tyckte väl inte att det var så jättekul. Jag kände att det lockade lite med stakningen och långloppet, och få chansen att vara med i ett team. Det blir lite annat, utan att det ska vara laguttagningar hela tiden och tävla mot dem du umgås med. Det var ganska tufft mentalt. Då var det roligare att vara i ett team, där alla tjänar på att hela laget åker bra, säger hon.
Framgången var mer eller mindre omedelbar.
– Det kom väl lite där redan 2015. Stakningen har annars varit min svaga punkt i långa backar, men i långlopp blev det min styrka. Jag orkade att staka uppför. Då väcktes intresset för att utveckla det ännu mer.
Karriärens största triumf – första segern i Vasaloppet 2017. Andra segern kom 2019. Samma år rankades hon som den främsta långloppsåkaren genom tiderna.
"Bälinge-Britta" växte upp utanför Uppsala och gjorde sitt första inträde i skidsporten i Bälinge IF.
– Bälinge har betytt jättemycket. Jag började åka skidor runt fotbollsplanen där. Föräldrarna ställde upp på en och jag hängde på mina äldre systrar. Det var de som skapade glädjen till skidåkningen. Sedan började nog inte satsningen förrän jag var 11–12 år.
– Drömmen var egentligen att vara en hästtjej. Jag tävlade med hästar ända fram till gymnasiet. Men då bestämde jag mig ändå för att det var skidor jag skulle satsa på och kom in på skidgymnasiet i Sollefteå, fortsätter hon.
Alla framgångsrika idrottare har egenskaper som tar dem till den nivå som meritlistan visar. I Brittas fall är den tydlig.
– Jag tror att en genomgående egenskap är min tjurighet, att jag aldrig har gett upp. Sedan har jag varit ganska orädd från början, och gått min egen väg och sett möjligheterna där andra följer det traditionella.
När påsken är slut blir det vardag igen. För Britta Johansson Norgren har tankarna börjat snurra om vad hon ska göra nu, när karriären är slut.
– Det är inte helt bestämt. Jag har några månader på mig att landa i den här stora förändringen. Men från i höst ska det finnas något mer bestämt om vad jag ska jobba med. Troligtvis kommer det att bli något som handlar om idrott och hälsa.