Det var inte så jättelänge sedan som jag ringde Kjell Carlsson. Jag brukade göra det ibland när jag ville prata om fotboll, eller när jag ville ha information om vad som händer i Films Sportklubb eller i den uppländska fotbollsvärlden överlag.
Men den här gången var det annorlunda.
Kjell svarade från sjuksängen på Akademiska. Han berättade om fjällresan han nyligen hade gjort och om hur allt rasade samman bara kort tid efter bärplockningen i fjällvärlden när han fick besked om sin sjukdom. Men han pratade om fotboll också och om sitt kära Film. Han ville att jag skulle veta att klubben kommer att få sin första kvinnliga ordförande. Han ville säga det nu, innan det var för sent, och det berörde mig djupt.
Jag hade stor respekt för Kjell Carlsson och hans ledarskap. Utan Kjell hade Film inte blivit den framgångsrika klubb man blev.
Men egentligen var vi som hund och katt. Han var Mr Film medan jag var uppväxt med Dannemora/Österby. Det var – ja, jag skriver var eftersom rivaliteten nog har ebbat ut med åren – som AIK och Djurgården, fast i mindre skala förstås. Ändå var vi som ler och långhalm och det var idrotten, särskilt fotbollen, som förenade oss.
Det var nog bara en klubb som kunde mäta sig med Films SK i Kjells värld: Djurgårdens IF.
Jag kommer att sakna din röst, Kjell. För det var oftast så vi träffades, över telefonen. För att prata fotboll.