Mitt i spåret på min favoritrunda - som löpte genom ett vackert naturreservat med en sjö, hög vass och fågelspejartorn - stod en äldre herre och kissade. Mitt på stigen. Jag tvärnitade, kunde inte veja eller gå runt eftersom det var massa högt fästinggräs och vatten på sidan. Jag var fast, mitt i språnget i mina nya löparskor. Han bad om ursäkt och verkade skämmas, men tog ändå god tid på sig. Att vända om var otänkbart. Jag stod kvar arg, småkränkt och trampade otåligt.
Han hade sabbat min löprunda.
Men jag gillade egentligen inte löpning innan dess heller. Det enda som överhuvudtaget fick mig att gå upp i ottan och ut i löparspåret var tanken på gröt med lingonsylt, rostad macka med ost och marmelad, och en balja kaffe. Belöningen efteråt. Plus tanken på att kunna säga till andra att jag sprungit.
Sen kom dagen när varken frukost-moroten eller skrytet kändes tillräckligt för att snöra på skorna.
Så jag började fundera.
Varför ska man springa när man kan gå.
Jag går nu.
Jag går i löparspåret med mina gamla löparskor.