Den procentuella fördelningen av sponsorkakan mellan män och kvinnor inom svensk idrott. Skratta inte nu. För det är en sorglig historia som kommer som ett väntat slag i ansiktet.
Trots att Sverige har nästan lika många kvinnliga idrottsutövare som manliga går åtta av tio sponsorkronor till män.
Nu vill Länsförsäkringar Uppsala förändra bilden med sitt beslut att certifiera sig för jämställd sponsring genom stiftelsen Fairpay, som arbetar för att alla ska få idrotta på lika villkor, oavsett kön.
Uppsalaföretaget går i bräschen och kanske kan jämställd sponsring växa på samma sätt som social sponsring har gjort under senare år.
Fairpay-initiativet är en bra början, men vi måste förändra vår verklighet på fler sätt än i bara kronor och ören. Aldrig mer ska vi höra reptilhjärnornas uttryck som ”Han springer som en tjej”. Aldrig mer ska det anses vara olämpligt och okvinnligt för kvinnor att delta i tävlingsidrott. Det var otroligt länge som kvinnor förbjöds att delta i till exempel Vasaloppet, eftersom det ansågs vara "för jobbigt" för kvinnor att åka nio mil på skidor. Förbudet upphörde först 1981.
Många av dem som påbörjade sin resa att bli företagsledare då, är företagsledare i dag varpå den förlegade bilden lever kvar. Medvetet eller inte.
Nationellt läser vi fortfarande om olika höga prisscheckar och guldbonusar för damer respektive herrar och internationellt genom åren har kvinnliga idrottare fått utstå negativ särbehandling för att locka sponsorer.
Som när kvinnliga beachvolleyspelare under OS i Aten 2004 inte fick bära bikinitrosor med en sidsömn längre än sju centimeter. Som när dåvarande Fifaordföranden Sepp Blatter samma år kom med ett förslag till klädkod för damfotbollsspelare, enligt ”De kan, till exempel, ha tajtare shorts”.
Eller som när det internationella badmintonförbundet införde kjoltvång 2011 i ett försök att öka intresset, eller när Sofia Mattsson vann EM-brons i brottning 2007 men också utsågs till "EM:s snyggaste" av arrangörerna.
The world ain't all sunshine and rainbows, som Sylvester Stallone en gång hamrade in. Välkomna till verkligheten, mina herrar.
Skillnaden i sponsorpengar är störst inom lagidrotten i Sverige. I kategorin individuella idrottare har namn som Charlotte Kalla, Stina Nilsson, Sarah Sjöström och Susanna Kallur dragit till sig större uppmärksamhet än männen inom samma genre de senaste åren.
Ett stort problem när det gäller lagidrotters sponsring är att de som sitter på kapitalet sällan tänker med hjärtat. De vill tjäna pengar och vill vara där de exponeras mest.
Ungefär här hamnar vi sportjournalister ofta i skottgluggen för kritiker som gärna kritiserar. Jag välkomnar debatten. Debatt är bra, debatt är nödvändigt och det går sakta men säkert framåt ju mer frågan aktualiseras.
Om vi kan göra det bättre? Självklart. Jag ska inte slå knut på mig själv eller hävda att vi på UNT bevakar sport enligt den perfekta mallen. Jag ska inte slå mig för bröstet och hävda något som inte är sant.
Men – numera har vi vetskapen om problematiken i bakhuvudet. Hela tiden. Och här är hönan eller ägget-diskussionen också intressant. Är det intresset för en sport eller ett lag som måste till för ett ökat utrymme i media, eller uppstår intresset först efter utrymme i media?
Välkomna till diskussionen, mina damer och herrar.