Jag vet, det kunde ha blivit en helt annan match om Almtuna gjort mål på sina chanser i början, men det finns förluster och andra förluster. Att förlora med 0–9 – på hemmaplan! – är inte okej någonstans. Knappt ens om Almtuna hade mött NHL-motstånd. För mig är det under anständighetens gräns. Almtunaspelarna tappade helt konceptet och bara lade ned när målen började trilla in. Målvakten Oscar Fröberg klev av efter två perioder och utan att ha fått någon hjälp. In kom Arvid Ljung och fick lika lite hjälp han.
Almtuna har fortfarande goda chanser att gå till slutspelsserien och det paradoxala i allt var att strax efter att Leksand gjort 8–0 hoppade Ais upp ett pinnhål, från sjätte till femte plats, i livetabellen. Men lika sant som att en 0–3-förlust ger lika få poäng som en 0–9-dito ger en seger i oktober ger lika många poäng som en seger i februari. Men. Det krävs lite mer för att vinna nu i slutet av säsongen. Där håller jag med Almtunatränaren Marcus Ragnarsson som hävdat det gång på gång under senare tid. Det är lättare se vikten av en match nu när vi är inne i slutomgångarna än det är i serielunken. Och samtidigt som Almtuna tar en poäng här, två där har de haft allt svårare att vinna under ordinarie tid. Sedan årsskiftet har det bara hänt tre gånger – på 17 försök. Om det är ett tecken på att motståndarna blivit bättre, Almtuna sämre eller en kombination vet jag inte. Men känslan är att Uppsalaklubben liksom står lite still. Har de kraft att växla upp?
När målen trillade in i en strid ström i Almtunamålet kom jag och tänka på den gången jag såg laget förlora med 10–1 borta mot Oskarshamn. På den tiden hade UNT-sporten ett poängsystem där de bästa spelarna i varje match fick tre, två och en poäng. I brist på alternativ gav jag de tre materialarna poängen den matchen. Hade vi haft kvar samma poängskala hade poängen i denna match gått till de två "maskotarna", Malte och Leo, från Almtunas P07-lag och – finländaren Masi Marjamäki. Marjamäki stod för kvällens Ais-prestation när han under uppvärmningen under en längre stund först stod och passade med och sedan gjorde knytnäve mot knytnäve med knattarna. Det tar jag med mig – och garanterat Malte och Leo också.