Olle Kullinger var med och spelade upp Sirius i superettan 2006. Två år tidigare kvalade Uppsalalaget sig kvar i division II.
På många sätt är den här krönikan den allra svåraste att skriva, trots att jag skriver den utan någon som helst kamp mot någon deadline.
Vad skriver man när det är sista gången man skriver? När man ska försöka summera mars 2002 till april 2021?
Det har runnit en del vatten i Fyrisån under den här tiden, om man säger så.
Det har varit en fantastisk resa och jag vill tacka mina föregångare som gav mig chansen och trodde på mig och lät mig växa. Som Peter Johansson som gav mig mitt första jobb efter en kortare praktik, som Håkan Wikström som visade hur man skriver krönikor och som Susanna Lans och Daniel Legue som satte tonen för vad UNT-sporten än idag står för. Och sist men inte minst vill jag rikta ett stort tack till Roger Berglund, Jens Pettersson och Kalle Sandhammar som gav mig chansen att vara sportchef på mitt sätt.
Att få jobba med lokal sport är få förunnat. Och att ha fått gjort det under en så lång tid.
Den absoluta höjdpunkten under min tid som medarbetare på UNT-sporten var att bevaka herrarnas basketslutspel 2015. Det var under en tid när vi var fler på redaktionen och hade råd att på riktigt dedikerade oss till specialområden. Jag blev basketexperten på UNT efter Jan Österberg och jag fick följa hela den där härliga finalresan när Uppsala Basket bröt sin 36 år långa finaltorka.
Axel Nordströms trepoängare i den femte semifinalen i Boråshallen glömmer jag aldrig.
Häftigt har det också varit att följa Sirius fotbolls resa från gärdesgårdserien till eliten. Jag bevakade kvalet mot Bollstanäs en mörk höstdag 2004 när Erik Löhman, Martin Eriksson och Johan Claesson & co såg till att hålla Sirius kvar i division II. Sirius förändring är en makalös historia som resan har på många sätt förändrat hela hierarkin inom elitidrotten i Uppsala.
Jag har varit otroligt länge på tidningen när man tänker efter. Ni vet när papperstidningen tog över hela köksbordet, när vi bara kom ut sex dagar i veckan och när internetuppkoppling inte alls var en självklarhet för en reporter på fältet.
Jag minns också när jag under en bevakning av Örbyhusspelen i friidrott fick jag springa till busshållplatsen för att hinna frakta hem den inte alls digitala fotorullen till redaktionen.
Eller när diverse läsare ringde till sportredaktionens telefon före livesamhällets tid och undrade: ”Hur gick det för Sirius ikväll?” eller "Vilka gjorde målen för Karlholm?".
Under min 19 år på UNT-sporten har jag fått se …
… Sirius bandy gå från att vara det där jojo-laget till att dra 9000 personer i en magisk semifinal mot Edsbyn, innebandysporten gå från ribbstolssport till arenasport, Stefan Forsman ta sitt Storvreta till SM-guld, Almtuna nå elitseriekval med Jonas Rönnqvist (trots arenastrul), Fyrisfjädern bli en maktfaktor, bilen gå sönder på vägen till Botkyrka, Alx Danielsson Formel 1-testa på Silverstone, Annika Billstam ta emot UNT-guldet fyra gånger, Jennie Johansson slå igenom under ett SM i Fyrishov, mig själva gå vilse i Neapel på jakt efter Viktor Gaddefors, min förre chef ge mig en kartbok efter att ha skrivit västgötar om Norrköping och "Göteborgslaget Warberg", Marcus Eriksson NBA-draftas av Atlanta Hawks, ”Posa” vara gammal och äldst på Studan, Thomas ”TJ” Jackson dunka, Andreas Eskhult komma hem och lyfta allt och alla, Marcus Ragnarsson göra samma sak, hotellbokningen missas helt under Vasaloppsbevakningen, Hasse Baumann le, Micke Teurnberg bygga guldlag i Rospiggarna, mig själv bli instängd i en arena i Umeå, Chioma Nnamaka WNBA-spela, Armand Duplantis ta emot det 70:e UNT-guldet. Och jag har sett besöksstatistiken på unt.se/sport krossa alla rekord.
Allt här ovan är i grunden kopplat till elitidrott. Jag älskar elitidrott, men jag älskar också när man kan använda idrott som ett verktyg för sociala ändamål. Synergieffekterna går ju inte heller att blunda för. Ingen elitidrott – ingen bredd. Och vice versa.
Uppenbarligen väljer dock många klubbar att leva över sina tillgångar i jakten på kortsiktig elitframgång. Det är väldigt få som på lång sikt har kunnat bygga framgång på det sättet, att välja bort det som håller ihop en förening för att kunna få ihop en slagkraftig trupp över tid.
Annika Billstam fick motta UNT-guldet fyra gånger och var med och delade ut priset på Uppsala idrottsgala 2020.
Riksidrottsförbundet brukar stoltsera med att närmare nittio procent av alla barn och ungdomar i Sverige någon gång under sin uppväxt har varit med i en idrottsförening. Det ser inte ut så överallt.
Och trots att Sverige har nästan lika många kvinnliga idrottsutövare som manliga går åtta av tio sponsorkronor till män. Det behöver inte se ut så.
Att ha fått chansen att diskutera de här bredare samhällsfrågorna har varit kul. Idrottspolitik är något som ofta försvinner mellan all traditionell matchbevakning, och ämnen som jämställdhet, höjda hyror för föreningar eller domarfrågor inom ungdomsfotboll berör … Jag menar, alla har en åsikt om detta.
Nu lämnar jag UNT för nya äventyr i Uppsala där jag aktivt kommer att få arbeta med ungdomsidrott, elitidrott och socialt engagemang på en och samma gång. Allt hänger ju ihop, ni vet.
Fortsätt att bry er, och fortsätt att höra av er till UNT-sporten. Det finns alltid någon som lyssnar på er. Tack för sällskapet så länge – det har varit ett nöje.
Vad skriver man när det är sista gången man skriver? När man ska försöka summera mars 2002 till april 2021? Man får minnas tillbaka på höjdpunkterna. Som när Uppsala Basket nådde SM-final 2015, när Jennie Johansson slog igenom i Fyrishovs bassäng 2006, när Alx Danielsson testkörde Formel 1 2007 och när Sirius bandy lockade 8975 personer till semifinalen mot Edsbyn 2009.