Det välorganiserade svenska kollektivet mot den franska stjärnelvan med fotbollshistoriens dyraste spelare Paul Pogba i spetsen.
Det var förutsättningarna som på förhand regerade inför fredagskvällens utsålda VM-kvalmöte på Friends Arena i Solna.
Didier Deschamps hade all den stjärnglans som han behövde och många undrade, spekulerade, tyckte men ställde framför allt en och samma fråga: Hade Janne Anderssons Sverige vad som krävdes för att störa den näst bästa nationen i Europa?
Frågan aktualiserades direkt efter avspark när Moussa Sissoko satte fart på sin högerkant. Ludvig Augustinsson svarade med en klockren brytning och redan någonstans där visste vi att fotbollslandslaget var berett att ta ut det sista ur armar, hjärta, ben och lungor för att hålla undan.
En av de bästa arbetsinsatserna av ett svenskt landslag?
De som följt fotbollslandslaget länge vill nog svara ja. Alla var verkligen beredda att stånga sig gula och blå.
2–1 i den tidiga gruppfinalen mot Frankrike är ett otroligt bra resultat. Och vad kan man säga om Ola Toivonens osannolika mål på tilläggstid. Från halva planen. Osannolikt är ordet.
Frankrike var ju det bättre laget, hade de bästa spelarna, kanske också de hetaste chanserna, och Sveriges matematiska möjligheter att utmana fransmännen var ju inte stora på förhand, men Sverige ville annorlunda och denna match blev ännu ett bevis på att fotboll inte är mer komplicerat än att bra kollektiv faktiskt kan slå ett individuellt bättre manskap.
Såg ni Olivier Girouds 1–0-mål? Klart ni gjorde. Jisses, vilket mål … Reprisen snurrar fortfarande i huvudet på mig.
Bilderna berättar om en mottagning och skott med en och samma fot, om en vänsterfot som hittade en skruv upp i bortre krysset. Robin Olsen hade inte en chans. Det kunde liksom inte ha gjorts snyggare. Det var ett individuellt klassmål.
Såg ni Jimmy Durmaz 1–1-mål kort senare? Klart ni gjorde. Ludvig Augustinsson inlägg som skar över hela Frankrikes backlinje, som fortsatte med Marcus Bergs uppoffrande nickduell och dunderträffen av Durmaz. Det kunde liksom inte ha gjorts mer effektivt. Det var ett lagorienterat klassmål. Sinnebilden av Janne Anderssons nya fotbollslandslag.
Trivselfaktorn var påtaglig i det svenska laget och tomrummet efter Zlatan Ibrahimovic fylldes inte bara av de 48 000 personerna på Friends, utan också av det faktum att svensk landslagsfotboll mår bra igen.
Frankrike? Där fanns spelare med stor, stor talang som helt enkelt inte klarade av att göra jobbet som krävdes. Varför? Kanske för att de stora ligorna har tagit semester sedan ett par veckor och att semesterkänslorna kan ha infunnit hos de blå. Jag vet inte. Men jag vet att när det kom till inställning, arbetsmoral och psykisk uppladdning blev Sveriges prestation den större.
Vi vet numera vad vi kan förvänta oss när det nya landslaget kliver ut på planen, och de själva vet precis vad de går för.
Sverige bemästrade grundprinciperna för hur ett lag ska agera tillsammans och svenska spelarna var hopkopplade som en sammanhängande enhet. Det är hemligheten varför Sverige kan besegra ett mer talangfullt lag som Frankrike.
Och hörrni; VM i Ryssland om ett år är bara fyra matcher bort för Janne Anderssons gäng.