Coronarestriktionerna före jul stoppade i stort sett all idrottsverksamhet för barn och ungdomar då regeringen beslutade att alla idrottshallar i statlig eller kommunal regi skulle stängas till följd av coronavirusets spridning.
Ett drastiskt beslut och ett tungt besked, men också en smäll som väckte tid för eftertanke. Jag tänker på alla som tar saker och ting för givet. Gör aldrig det.
Aldrig förr har idrotten betytt så mycket för så många.
Fem stora idrottsförbund – gymnastikförbundet, basketbollförbundet, handbollförbundet, innebandyförbundet och simförbundet – gick samman i ett öppet brev till regeringen under onsdagen och vittnesmålen var skrämmande;
”Väldigt många föreningar vittnar om att de tappar medlemmar och att riskerna för att barnen inte ska återvända till den organiserade idrotten ökar för varje dag som idrottsanläggningarna är stängda. Vi är rädda för att vi tappar en eller flera generationer från föreningsidrotten vilket kan ge stora konsekvenser för folkhälsan”
Kravet från de fem stora var att öppna hallarna för inomhusträning. Det tog inte ens tjugofyra timmar innan regeringens svar kom under torsdagen – och det var ett efterlängtat besked för många:
Idrotts-, fritids- och kulturaktiviteter för barn födda 2005 eller senare, såväl inomhus som utomhus, ska kunna hålla öppet och undantas därmed från rekommendationen om att hålla icke-nödvändig verksamhet som drivs av staten, regioner eller kommuner stängda, meddelade regeringen.
Idrotten har tagit ett stort ansvar i den här coronakrisen och när inomhushallarna nu öppnas vilar ett fortsatt tungt ansvar för en ledare eller tränare att skapa nya trender, situationer och utmaningar för att bedriva en träning på ett så smittsäkert sätt som möjligt.
En idrottslig lock down, som dessa coronarestriktioner har medfört, kan ha varit positiv – om man ska leta djupt nu – och framför allt i tankesättet bland föräldrar, föreningar, förbund och kommuner, med flera, vad idrotten egentligen betyder för barn och ungdomar.
Jag personligen har ingen egen aktiv idrottskarriär att skryta över, men jag lever för och med idrott och jag vet att för många är föreningslivet ofta den plats där man kan få ett andningshål i en annars tuff vardag. Det handlar inte alltid om att vinna nästa match, om man säger så.
Idrott kan många gånger vara ett verktyg för sociala ändamål och sällan har den föreningsledda idrotten varit viktigare för att främja den fysiska och den psykiska hälsan.
Få kommer ju dessutom att ta steget och bli elitidrottare, men alla kommer garanterat att växa upp och bli en del av den vuxna världen.
Det ska vara kul att träna och det ska alltid tillämpas förstärkning av positivt beteende och det ska alltid arbetas med att stärka självkänsla och självförtroende.
Här har ni kärnan i barn- och ungdomsidrotten i Sverige.
Och nu kan vi äntligen hälsa den välkommen tillbaka.