Sirius insatser i Svenska Cupen var ingen slump. Jag var själv en av dem som "varnade" och skrev i ett par krönikor att det handlade om "träningsmatcher" i någon mening. Men nu... seriepremiär mot Gripen på bortaplan är ingen lek.
Gripen kan vara ett av elitseriens mest fysiska lag att möta, särskilt hemma i Slättbergshallen.
Om Siriusförsvararen Simon Blomqvist får blåmärken av att täcka skott så får alla spelare blåmärken efter närkamper när det är match mot Gripen – men missförstå mig inte, jag gillar fysiskt spel och känslor på isen. Det gäller bara att inte vika ned sig, och det gjorde inte Sirius den här fredagskvällen.
Under första halvlek var underhållningsvärdet högt. Jag vill inte kalla det för raggarbandy, för det har något negativt över sig, men det var öppna spjäll från båda lagen – och just det spelet har Sirius visat sig behärska under hela hösten.
Det var andra halvlek som imponerade mest på mig. Då visade Sirius att man kan spela ett delvis annat spel. Lite försiktigare men inte fegt. Lite mer spel med "huvudet" om ni förstår jag menar. När sedan målvakten Anton Andersson storspelade var det klappat och klart för första tvåpoängaren.
Sammanfattningsvis: Sirius brukar ha problem i premiärer, men inte den här gången. Det finns en trygghet i både laget och spelet. Det märks att spelarna trivs på isen och säkert med varann också. Det kan bära långt det här...