En tidigare spelare i Sirius fotbolls a-lag har gripits av polis vid Resecentrum i Uppsala med 33,3 gram kokain, och riskerar nu fängelsestraff.
Spelaren har i polisförhör erkänt att han både innehaft och i omgångar överlåtit och sålt kokain.
Uppgifterna kommer som en chock, förstås.
Den idiotiska handlingen går inte att försvara, det är svårt att ens förstå och det är lätt att fördöma. Varför han svek både sig själv och alla som trott på honom kan bara han själv svara på.
Jag blir så ledsen.
Det är andra gången på kort tid som Sirius fotboll drabbas av negativa rubriker med kokain i fokus.
Ett dopningsprov på den dåvarande målvakten Josh Wicks som togs efter allsvenska premiären mot Hammarby den 1 april 2018 innehöll spår av nedbrytningsprodukter från kokain och beskedet rev upp en storm som stängde av honom från all idrott i två år.
Det ena behöver förstås inte ha med det andra att göra och här någonstans måste vi poängtera att det troligen inte är någon föreningsmässigt slö inställning till narkotika det handlar om, utan personliga tragedier.
Och utespelaren, som har varit en del av Sirius trupp flera av de senaste säsongerna, hade inte kontrakt med klubben vid tiden för gripandet.
Det är förstås en fullständig omöjlighet att en arbetsgivare ska kunna kontrollera sina anställdas begivenheter på deras fritid, och vem har egentligen resurser eller ens motiv att utreda sina anställdas ”umgängeskretsar”?
För klubben handlar det om att ha en bra kultur. Varför händer detta på nytt i närheten av Sirius fotboll? Det är dock viktigt att betona att ansvaret ytterst alltid är den enskildes.
Alla som säljer narkotika i det här landet bryter mot lagen och om man gör det så får det en konsekvens – för alla. Vad ligger bakom det, varför gör man så?
Men – händelserna visar att ingen får slappna av och tro att man är mogen att släppa frågan om alkohol och droger inom idrotten.
Världen är inte solsken, regnbågar och fjärilar och det här är ett långfinger till alla de som inte orkar se att problem också finns inom idrottens sidlinjer. Frågan är brännande het i en svår värld där utbud och efterfrågan härskar och där tid och resurser för annat än fotbollen verkligen sliter i klubbarnas dna.
Mer än någonsin är det viktigt att tro på inspiration, positiva förebilder och engagemang i stället för pekpinnar och förbud.
Jag har pratat med och intervjuat många som har förlorat mycket på grund av fel vägval i livet, allt de älskar ibland, och det finns säkert folk som tycker att man ska ta i med hårdhandskarna mot allt och alla, men vad leder det till?
Den här spelaren mår inte bra och behöver stöd i det här läget. Jag hoppas att även Sirius fotboll känner ett ansvar och sträcker ut en hand till människan bakom den här svarta rubriken.