Det var en speciell känsla den här lördagen. Jag tog cykeln ned till Studenternas som vanligt, via city, ån och kunde konstatera att staden hade färgats orange i sin sanna bandyfinalsanda.
Men gatorna ekade tomma utan liv. Inga supportrar samlades före matchstart för att gå i led i klubbens färger, och begreppet bandyfrukost minimerades ned till den mest inbitna gruppen bandyfarbröder. Mitt i denna coronakris skulle två SM-finaler avgöras inför tomma läktare.
Idrott på yppersta elitnivå helt utan publik är meningslöst. En bandyfinal utan publik är ingenting. Inte ens när det handlar om SM-final.
Här satt vi fler journalister än supportrar och såg på när Skutskärs Linnea Gunnarsson hade en egen liten privat jongleringsuppvisning på den bortre långsidan, samtidigt som Västerås SK:s offensiv såg ut att sakna idéer trots att de hade en Plan.
Strax efter att ingen alls skrikit ut "öka takten sista kvarten" förvandlades damfinalen till en inferno av känslor.
VSK bjöd på en fullständigt sanslös vändning och sköljde över Skutskär under slutminuterna som inte hade något motmedel.
Det finns tunga förluster. Och så finns det blytunga förluster. Detta tillhör den senare kategorin: 2–3 i minut 86, 3–3 på straff i minut 93 och 4–3 i minut 95.
När VSK:s guldhjälte Charlotte Selbekk satte dit bollen nästan samtidigt som slutsignalen ljöd var det som luften gick ur hela Älvkarleby kommun.
Det blev bara tyst, samtidigt som VSK:s spelare gjorde som de blev uppmanade, sprang runt, vinkade, skrattade och bjöd på glädjetårar. Synd bara att ingen fick dela glädjen och jubla ikapp.
Tyst skulle det också ha varit på läktaren denna bandysportens nationaldag. Arrangören gjorde ett försök med att då och då spela ut förinspelade klacksånger i Studenternas högtalarsystem, och visst hjälpte det till att höja temperaturen.
Men bara för en stund. Efter ett par minuter ekade sångerna som ett nordkoreanskt försök att skapa en bild av något som egentligen inte fanns.
”Hejar vi på Skutskär? Ja, det gör vi. Är det riktigt säkert? Ja, det är det. Hopp, faderulle-rulle-rullan, lej”.
Det kändes bisarrt.
När jag fick höra ”faderullan” från den bandade ljudupptagningen för femtielfte gången i den andra halvleken gick jag sönder inombords.
Damernas bandyfinal gick från rekordsiffran 6 478 personer till tomma läktare efter regeringens beslut att begränsa stora folksamlingar på grund av oron för det nya coronaviruset covid-19. Alla borde ha accepterat den nya verkligheten och låtit spelarnas skridskoskär tagit över ljudkulissen.
Till sist. Få kvinnliga idrottare har lyckats med bedriften att lägga fingrarna på bandyns finaste pokal – och förberett sig för en allsvensk fotbollspremiär. Matilda Plan gör det.
När VSK-stjärnan gick av isen på Studenternas lägger hon skridskorna åt sidan för att ta en en nyckelroll när Eskilstuna United drar i gång fotbollsallsvenskan senare i vår. En minst sagt imponerande dubblering som många skulle vilja påstå vara omöjlig.