Snittak eller inte. Och hur ska ett poängtak fungera i framtiden – om det nu ska finnas kvar.
Frågan dyker upp varje säsong och känslan är att det inte finns något givet svar på detta. Någon form av tak bör det nog finnas, annars är risken ännu större att matcher slutar mot Masarna mot Lejonen i förra veckan – alltså brakseger, ointressanta heat och en publik som går hem.
Speedwaysporten är liten och man bör hålla ihop och inte skapa mer problem än de (ekonomiska) som redan finns.
Nackdelen med nuvarande takregler (maximalt 10,250 poäng per lag) är förstås att mästarlaget – eller de bästa lagen – tvingas göra sig av med förare för att inte spränga poängtaket nästa säsong. Sådana regler är förstås åt helsike och gör det väldigt svårt för klubbarna att skriva kontrakt som sträcker sig över två år eller mer.
Mitt förslag har varit – och är fortfarande – ett system med ett poängtak som baseras på det snitt som det segrande laget (grundserien) stannat på.
Dessutom måste golvsnittet ses över – och på den punkten är det bråttom.
Golvsnittet finns bara för att klubbarna inte ska kunna ställa över förare (läs: spara pengar) i matcher som ändå anses ”omöjliga” att vinna eller när tabelläget lockar till sådant.
Det är inte meningen att klubbar ska straffas när man har råkat ut för allvarliga skador på toppåkare och därför haft svårt att nå upp till golvsnittet. Det var på vippen att Rospiggarna fått poängavdrag (och åkt ur elitserien!) av den anledningen när man hade flera toppåkare skadade mot Masarna.
Till sist: Jag vet inte om jag har hört någon låt spelas så mycket som Despacito med Luis Fonsi (ja, jag googlade det) som den här sommaren. Gång på gång på bilradion på väg ner till Gislaved – och den första låt jag hörde när jag kom till arenan var – ja, givetvis Despacito.