Magdalena Forsbergs tal efter sitt hederspris var så bra att UNT:s krönikar reagerade. Till höger Anna Carin Zidek och Helena Ekholm.
Det kokar ner till känslor och personliga favoriter. Inte fakta eller något vetenskapligt. Och då – men bara då – kan jag köpa det här med utmärkelser och priser inom idrottsvärlden.
Jag har inget emot Idrottsgalan, tvärtom, jag gillar den. Det är kul att se alla idrottsstjärnor samlade på ett och samma ställe. Det är stort att se och höra alla känslor, både hos dem som får pris och hos de som lyssnar. Som när Jonas Bergqvist grät floder under Hockeygalan när Börje Salming och hans familj kom in på scenen.
Det var många stora ögonblick under måndagen också.
Jag blev varm inombords när jag såg tv-profilen Arne Hegerfors på den röda mattan och när kameran zoomade in honom vid bordet. Hegerfors kanske inte var bäst på TV-sporten alla gånger, men störst, det var han.
Tacktalen däremot, det är inget jag längtar till. Ibland blir det bara pinsamt, så för säkerhets skull brukar jag ha en kudde till hands, en lång kudde som jag kan vika runt huvudet så att den täcker även öronen och inte bara ögonen.
Men det finns undantag även när det gäller tacktalen – och ett sådant fick jag höra (och se) på måndagen: Av Magdalena Forsberg. Hon var inte bara en sällan skådad skidskyttetalang, hon är en talang på scenen också. Hennes tacktal efter sitt hederspris var fantastiskt. Inte för att det innehöll en massa roliga historier och annat trams, utan för att det var fängslade på ett genuint sätt. Hennes sätt att framföra talet var så proffsigt och så varmt. Manusstyrt tal? Ja, kanske, men det märktes inte i så fall.
Priserna då? Som sagt, jag tycker att det är oerhört svårt att jämföra idrottsprestationer. Jag gjorde nyligen en lista med Sirius bästa fotbollsspelare genom tiderna, och jag tyckte att det var svårt – och då handlade det om en sport och en klubb.
Den här gången – till skillnad från många andra gånger på Idrottsgalan – förstår jag att en ryttare, Henrik von Eckerman, kunde slå ut både Armand Duplantis och skidskyttelandslaget. Jag har själv blivit en som, oftast tillsammans med min dotter, skriker UPP när Fredricson, Baryard von Eckerman eller någon av de andra ryttarna närmar sig ett hinder.
Md flaggan i handen. Seger i Indy 500 räckte inte för Marcus Ericsson. Det blev ingen utmärkelse på Idrottsgalan.
Min personliga favorit i Jerringprisomröstningen var inte Armand Duplantis, inte ens skidskyttarna eller Nils van der Poel, det var Marcus Ericsson. Motorsporten har inte lätt att tränga igenom det stora idrottsbruset från fotboll, hockey, skidor och friidrott. Alldeles för många sportjournalister har ingen koll alls på motorsporten, oavsett om det är fyra eller två hjul. Därför hejade jag på Ericsson. Ja, skriver hejade eftersom jag egentligen inte vill jämföra idrottsprestationer.
Det kom en liten svordom från mig när Ericsson blev utslagen från Jerringpriset av skridskoåkaren och ryttaren. Måste man vinna formel 1 för att få hela folkets röst? Ja, jag tror tyvärr det. När Tony Rickardsson vann sitt sjätte VM-guld i speedway fick han Jerringpriset, men då hade ju Robert Gustafsson "lobbat" för honom i sin klassiska sketch med bajamajor i Krakow och friidrottare i sandlådan.
Men det är ju folket som röstar – och motorsporten är väl för liten. Eller? Nej, jag skulle vilja påstå att så inte är fallet. Problemet är nog att många motorsportfans ratar Idrottsgalan av många skäl. Det blir lite vi mot dom.
Jerringpriset stod till sist mellan Nils van der Poel och Henrik von Eckerman – och den förstnämnde fick det. Helt okej för mig som minns Göran Claesson och Hasse Börjes.
Till sist: Smith & Thell. Behöver jag säga mer? Ja, okej då: så jä... bra! Då blev jag en sjungande reporter.
Smith & Thell uppträder på Idrottsgalans scen och fick en och annan att sjunga med. En av galans höjdpunkter.