Och visst kan Sirius räkna med rejäla biljettintäkter om man ser till att bli ett topplag och dessutom tar sig hela vägen till allsvenskan. Men det ska göras också. Och ändå är det ingen ekonomisk garanti.
Jag tycker inte Sirius ska vara kvar i superettan och etablera sig längre utan verkligen sikta uppåt. Och med säsongens lag finns det egentligen ingen anledning att inte göra det. Under försäsongen har vi fått se stabila centrala spelare i allt från Lekström längst bak via Bush Thor till en killer i Kapcevic. Och just den tippade måltjuven behövs. Han håller kanske inte lika mycket boll som Moses Ogbu eller har det lätta steget som Stefan Silva men han är å andra sidan en klinisk avslutare. Pang och in i mål. Inget snack. Det kommer att behövas för vi sitter fortfarande och funderar över alla matcher som inte stängdes utan slutade med ett onödigt kryss förra säsongen. Ett poäng istället för tre blev till slut Sirius fall i kvalet.
Räkna dessutom in att Kingsley Sarfo kommer synas oftare i målprotokollet så borde det räcka för att Sirius både ska ges en möjlighet till att ta grepp om matchbilden men även att låsa den i samband med en ledning.
Det som är lite oroande är trots allt hur Andreas Erikssons pondus och trygghet med boll mitt i banan nu ska ersättas. Han kunde hålla i, lugna ner och börja om när det behövdes. Fartiga spelare har Kim Bergstrand gott om nu men sedan återstår att se vem som kan avlasta lagkapten Niklas Bush Thor när det gäller uppbyggnad av spel och styrande av matchbild.
Pressen kommer inte heller spelarna ifrån. De pratar om att de har högre krav på sig själva än från omgivningen. Det är bara allsvenskan som gäller 2016. Och det är både ett mål och en stor dröm för många, vilket gör att det onekligen kan bli en del nervdaller och nya kryss att vänta om det vill sig illa.
Men så nära som Sirius var i Falkenberg och där vi på läktarplats fick en känsla av allsvensk vind i nästan 30 minuter så kan man inte annat än att försöka igen.
Och det börjar med en tung trippel där Halmstad, Åtvidaberg och Dalkurd väntar. Den inledningen kan man inte annat än älska.