Det finns de som kan allt om larvers sätt att föröka sig under torrperioder och det finns andra som räknar ut antalet lingon i skogen. Sedan finns det ytterligare en kategori experter. De som dyker upp lite när det passar. Kanske lagom till ett fotbolls-EM.
Jag har haft turen att träffa många kunniga tränare och förbundskaptener i mitt jobb. De har studerat fotboll både i praktiken och teorin. Lagt ner massor av timmar på att analysera spelfaser, taktiken och konsten att bryta mönster.
De säger sällan att de är just experter utan nöjer sig ofta med titeln fotbollstränare. I samband med tv-sändningar brukar det kunna dyka upp några som kallar sig experter och de är också otroligt pålästa och kunniga. Oftast.
Men så har vi det som jag inte vet om det är tjusningen med det hela eller bara respektlöst.
Under EM blir alla experter.
Och det är självklart att man kan tolka det som engagemang och att man har ett stort intresse men att dagligen få höra folk peta Zlatan, bänka Guidetti eller tvivla på Isaksson blir lite tröttsamt. Och det finns visserligen alltid i vardagen då de flesta på läktarplats på Studan i omgångar har hyllat Kim Skoglund, svurit åt Dragan Kapcevic och blivit förtjusta i Kingsley Sarfo. För att i nästa match tycka att Kim Bergstrand borde avgå, Ian Sirelius spela VM och Benny Lekström stå alla matcher resten av livet.
Och det är fritt att tycka. Det är kul när man tycker men när helt oinsatta börjar ha synpunkter på Zlatans roll i landslaget blir det lite märkligt. Samma granne, kusin eller svärmor skulle inte uttala sig lika självklart om nobelpristagare eller ens den lokala kvarterskrogen.
Jag har stor respekt för de riktigt fotbollskunniga och imponeras av de som bara låter högt. Att de orkar. Samtidigt är det väl just detta engagemang som gör att sport är något att brinna för. En del oftare än andra.