Ja, jag vet, Sirius har vunnit i Sandviken tidigare, men det hör verkligen inte till vanligheterna – och jag har aldrig, vad jag minns, varit på plats i Gästrikland och skrivit om en Siriusseger.
Jag vet inte hur många positiva krönikor jag har skrivit om Sirius den här säsongen. Inte ens efter 1–11 mot Villa var jag särskilt negativ och konstaterade att "segrarna kommer." Nu dröjde det förvisso, men de kom – segrarna alltså.
Sedan förlusten mot Bollnäs den 8 december har Sirius varit ett av seriens bästa lag med en tabellrad på åtta segrar, tre oavgjorda och en förlust (mot Edsbyn, 1–2). Sirius spel mot Bollnäs, särskilt i den första halvleken, var en av de bästa jag sett Sirius göra sedan semifinalerna mot Edsbyn 2009.
Det var inte sämre mot Sandviken även om själva matchen inte sprakade som den mot Bollnäs. Saik var helt enkelt inte tillräckligt bra för att det skulle bli en bandyfest på det sättet – eller kanske rättare sagt: Sirius var för bra.
Även om Sandviken hade en del boll i början av andra halvleken var det Sirius som hade de klart bästa chanserna. Det kunde ha blivit tvåsiffrigt...
Nu har Sirius ingen anledning att be om ursäkt för någonting – om man någonsin behövt göra det – eftersom laget bevisat att man tillhör de bästa lagen i serien. Det kan bli topp-4. Möjligheten finns, och då kanske på Sandvikens bekostnad.
Nu blir det ett kanonmöte mot Västerås på fredag. Om det blir bra väder kan lördagens fina publiksiffra (nästan 2 500) överträffas. VSK brukar dra mycket publik på Studenternas.