Alla som har hållit på med lagidrott vet hur tomt det blir efter säsongens sista match. Ais sista match var mot AIK men tomheten tog vid för Almtunaspelarna redan i Malmö i fredags kväll. Då var det sista halmstrået borta för att det skulle gå att göra något riktigt bra av den här säsongen.
Säsongen blev ett misslyckande. Det går inte att se det på annat sätt efter den höga svansföring klubben hade inför, med profilerade nyförvärv som kom in på löpande band. Namnen var bra. Till och med mycket bra för att vara med Almtunamått mätt. På papperet. Några levde upp till förväntningarna, men det visade sig att ett antal var felrekryteringar. I andra fall har man inte fått ut det man kunnat förvänta sig. Och det går inte att säga att Almtuna har spelat en bättre, mer fartfylld eller roligare hockey än tidigare. Stundtals har det varit riktigt bra. Stundtals under isen.
När stressen slog till med kraft i Almtunas organisation i början av december och man sparkade Niklas Eriksson handlade det om att dra en av livlinorna. Tiondeplatsen då gav en åttondeplats till slut. Vackert så. Men vad säger att inte Eriksson, med lite mer tid, kunnat få samma resultat?
Hur som helst. En åttondeplats kan inte utmynna i betyget bra med tanke på att laget var sjua i fjol.
Min konstanta känsla sedan i november-december någon gång har varit: jaha, det blev alltså inte mer av den här säsongen. Det blev som vanligt. Normalt för Almtunas del är att sluta på en mittenplacering eller därunder. Almtunas tabellplaceringar de sex senaste åren: 8, 7, 9, 10, 12, 11. Men … det gick inte redan på förvintern döma ut hela säsongen. Med Leksands resa, från en jumboplats efter halva fjolårssäsongen för att sedan sluta i SHL, i färskt minne så fanns ju i tanken att det kunde bli en repris.
Det gick inte.
Mitt råd till Almtuna är nu att inte stressa. En ordentlig utvärdering är ett måste. Att vända på alla stenar. För att få en klar bild över vad som gått mindre bra. Och för att kunna undvika det till nästa säsong. En bra början är att den kontinuitet man tidigare vurmade om på tränarsidan framöver ska få gälla på spelarsidan. 14 spelare har kontrakt. Emil Larsson har SHL-intresse över sig och kanske någon till. Men går det att undvika så bygg inte om allt för mycket. En del i förklaringen till att det blivit som det blivit i år är att man underskattade faktumet att det tar tid att spela in så många nya spelare som man tog in. Det tar tid att får ihop många nya till en stark grupp där alla drar åt samma håll och förstår sin plats i hierarkin. Låt gruppen växa ihop sig. Och krydda gärna med att plocka ”hem” Michael Haga och Johan Holmqvist.
Ais kommer givetvis att göra vad de kan för att bli bättra till nästa säsong. Kanske lyfter det, kanske inte. Men vi ska inte bli förvånade om stampande i mitten av tabellen fortsätter.