2003 följde jag ESK på nära håll i Allsvenskan och det var ingen rolig sommar och jag, förhoppningsvis inte ni, minns fortfarande matchen mot Hammarby som slutade 0-7 samt några pinsamt dåliga publiksiffror på annars småmysiga Enavallen. Klubben hade under några år profiler som Andreas Hermansson, Jesper Blomqvist, McDonald Mariga, Jonny Rödlund, Martin Andersson, Peter Berggren och Sebastian Rajalakso. Men i högsta serien vara man bara upp och vände för att sedan hamna i ett fritt fall både sportsligt och ekonomiskt.
Bättre gick det under lång tid för Bälinge. De tillhörde Damallsvenskan från 1995 med undantag för 2005 och fram till de åkte ur och la ner verksamheten 2009. Den tiden var ju på något sätt ett genombrott för damfotbollen som dock fortfarande hade mycket att kämpa med och det lokala publikintresset var begränsat trots att man hade landslagspelare i truppen, VM-profiler som Josefine Öqvist men också under en period värvade in spelare från inte bara det finländska landslaget utan även från Nordkorea. Men trots ”Jossan”, Sara Call och Linda Sembrant och övriga så tog det stopp.
Frågan är då varför Sirius nu ska lyckas när den uppländska fotbollen har fått en ny chans i finrummet?
Och lyckas i min värld är att man krånglar sig kvar under de fyra år det tar att säkerställa att Uppsala äntligen har en fotbollsarena. När nya Studenternas står klar med full publikkapacitet och de stora pengarna kan komma in kan Sirius i teorin vara allt från etablerade till ett mittenlag i tvåan. Och vi hoppas självklart på det förstnämnda.
Just nu känns det som vi har två elvor att räkna med. Sjukelvan och den elva som spelar för dagen. Utifrån skadeläget är det näst intill omöjligt att ens skissa på en allsvensk startelva men jag tror att en spelare och publikfavorit som Andreas Eriksson möjligen får lika många 90-minutersmatcher som han har strängar på sin gitarr (inte bas). Skadeläget gör å andra sidan att alla i truppen kommer bli delaktiga, för det kommer finnas speltid och behövas prestationer utöver det vanliga då även de gula korten anländer med avstängningar som följd. I dessa lägen ska det gnetas in poäng och stängas matcher och inte se till att ha någon som helst tanke att bjuda publiken på något annat än tre poäng. Skippa tunnlar på egen planhalva eller snygga crossbollar.
Sirius kommer få en riktigt tuff öppning på säsongen och skulle kunna stå på noll poäng efter de fem första omgångarna då man i tur och ordning ställs mot Djurgården, IFK Göteborg, Norrköping, Kalmar och AIK. Visst man skulle kunna ha 15 också men realistiskt är kanske fyra insamlade pinnar. Oavsett så handlar det om hur laget då hanterar den mentala pressen. Sirius är ett lag av vinnare, som sämst brukar kryssa och går man på en mina hämtar man sig redan i nästa omgång. Det är inte lika självklart nu och det blir också den stora utmaningen.
Ser man till truppen som helhet (den skadefria) så är jag egentligen inte orolig. Potential finns och det är väl bara en striker som saknas. Det kan lösas genom att flera spelare delar på målproduktionen eller att någon blommar ut och får det där genombrottet. På försäsongen har det inte sett allt för ljust ut när det gäller förra årets skyttekung Dragan Kapcevic.
Klubben hoppas även på att hela Uppsala nu är blåsvart i den meningen att publiken ska strömma till. Jag är övertygad om att premiären är i hamn rent publikmässigt och även matcherna mot AIK, Djurgården, Hammarby och Malmö FF. Men sedan handlar det en hel del om resultaten, vädret och semesterplanerna.
Hur går det då?
Sirius håller sig kvar. Utan de stora stjärnorna och de stora pengarna.
Blås igång nu.