Jag vet, det är små marginaler – särskilt i det mentala spelet. Det brukar kallas för idrottspsykologi. Hur kan det gå så snett den ena dagen och så bra den andra?
Ett lag i medgång kan göra vad som helst på planen. Ett lag med tokflyt (och skicklighet förstås) kan gå på vatten. Sirius gick på vatten – länge …
Alla i fotbolls-Sverige talade om Sirius. Sensationen. Den bästa nykomlingen någonsin sedan 16-lagsallsvenskan kom till.
Allt förändrades i hemmamatchen mot Gif Sundsvall. Det var då som Sirius skulle haka på i toppen. Det började talas om Europa League i Uppsala. Då kom förlusten. 0–1 dessutom, detta tråkiga resultat som får mig att minnas gamla VM- och EM-kval mot Rumänien och Portugal och för all del även ödesdigra Siriusmatcher i allsvenskan 1969 och 1974 mot Elfsborg och Halmstad.
Plötsligt hade Sirius hamnat i uppförsbacke. Så kom en förlust till, och en till …
Nu är Sirius uppe i sju matcher, och det är den statistiken alla talar om – inte om att Sirius har tagit 33 poäng, som är fantastiskt bra.
Om Kim Bergtsrand och Thomas Lagerlöf hade haft en mirakelmedicin hade man förstås redan tagit den. Det är väl den gamla vanliga klyschan, att man måste jobb hårt, ännu hårdare än tidigare, för att vända på steken.
Samtidigt tycker jag att Sirius har spelat ett bra anfallsspel mot både Örebro och IFK Göteborg (i andra halvlek). Det finns någonting där, laget skapar chanser, och på sådana chanser blev det mål i våras och under försommaren.
Till sist: Jag säger bara Stefano Vecchia, där har ni nästa Siriusspelare som går på export för stora pengar. Klart bättre – och med högre potential – än Stefan Silva. Han gjorde inte sin bästa mot Göteborg, men det finns där, det är tydligt.