Usian Bolt, Sally Pearson eller Mo Farah. Det spelar ingen roll för mig att det handlar om Diamond League. Att det handlar om världens bästa, eller de största genom alla tider – oavsett idrott.
Det är bara mästerskapen, som OS eller VM, som slår Finnkampen.
I Finnkampen är det fajt kvinna mot kvinna, här är det poäng som står på spel och här är det det de svenska blågula färgerna man springer för, hoppar eller kastar för. Titta bara på diskningarna i lördags, det säger väl allt om vilken enorm prestige det är.
Så här har det nästan alltid varit i Finnkampen och därför är det en av årets höjdpunkter.
Minns bara 1970-talet när Finland dominerade medel- och långdistans trots Anders Gärderud, Ulf Högberg och Åke Svensson. Då var det vassa armbågar – minst sagt. Som när Juha Väätäinen ville bana väg för sig själv och andra genom att helt enkelt flytta på några gubbar.
Eller när hela fältet på 1 500 meter i Helsingfors 1992 diskades. Det var mer slagsmål än löpning.
Jag vill inte ha slagsmål på banorna, men jag tror att alla förstår. Det är nerven och taktiken. Ett taktiskt lopp kan vara hur kul som helst att se.
Som gammal friidrottsnörd har jag egentligen aldrig gillat löpgrenarna i de stora galorna. Det är inte kul att se ett par ”harar” som sätter fart från start bara för att en storstjärna ”beställt” ett tempo som passar honom eller henne.
Det är förstås annorlunda med hopp och kast.
Men även på Kajsa Bergqvists och Patrik Sjöbergs tid så föredrog jag att titta på Finnkampen framför en gala i Bryssel eller Zürich. Det är därför som jag tycker att skador och avhopp är så beklagliga.
När Lovisa Lindh tvingades kasta in handduken (redan på VM i London) så kändes det jättetråkigt. I Finnkampen vill man se alla de bästa – hela tiden.
Under en Finnkamp kan man sitta klistrad framför tv:n trots att nästa alla grenar har slutat. Som i Helsingfors 1974 när bara en gren – och en aktiv – återstod. Rune Almén hoppade på rekordhöjd med sin karaktäristiska dykstil – och jodå, han gled över 2,23.
Att slå alla finländare, på svenskt rekord, på Olympiastadion i Helsingfors – det kan inte bli mycket bättre än så.
Trots all dramatik var Finnkampen på väg att dö ut intressemässigt. Finland var helt enkelt för bra på 70- och 80-talet. Herrarna vann 15 gånger rad, damerna åtta. Dessutom var det oftast stora siffror, srskilt på herrsidan.
Jag vill givetvis ha kamp in på mållinjen – bara det blir svenska segrar!
På Stockholms Stadion under helgen var det dock inget snack om vilken nation som skulle vinna, men på herrsidan var det i alla fall jämnt ända fram till att diskuskasterna med Örbyhusaren Simon Pettersson fixade en trippelseger.