Folke Bennboms kista har burits ut till tonerna av Frank Sinatras klassiker, My Way, framförd av Anna-Karin Nytell Oldeberg. Så värdigt.
Det pratas just nu om mörka krafter, utanförskap, rasism och ojämställdhet. Men inget blir väl lika mörkt och svart som döden. Kan tyckas.
Men döden är inte bara svart. Den är något mer och det märkte vi av under tisdagens begravningsgudstjänst.
För hur svart än döden må vara så låg Folkes leende över eftermiddagen trots att det givetvis var massor av tårar.
Folke Bennbom var känd av många och hans familj var med i kyrkan. Men inte bara hans nära utan även idrottsfamiljen som växt under hans tid som bandyvän. Men där var nu inte bara bandyspelare utan även krögare, politiker och alla andra vänner.
Bennbom kämpade och slet för bandyn och för Uppsala och det känns orättvist att han inte får se någon ny arena eller se sitt Sirius jaga en guldmedalj. Istället fick vi se hur han och de andra runt den lilla sporten slet för att mot alla odds bygga upp en egen hall, Relitahallen.
Vi stod där på invigningen och krögaren och finsmakaren själv bjöd på varmkorv, ”för det äter man när man är på bandy”. Vi pratade mycket om hur Uppsala skulle utvecklas och därför gör det ont att han som slet så hårt i dessa frågor inte får se några större resultat efter alla dessa år.
Vi brukade prata om Sirius nere på gymmet och om arenafrågan när vi träffades runt matcherna. Hans hjärta slog för Uppsala på alla sätt och när han föll ihop på den där lördagspromenaden så tappade Uppsala en ambassadör.
Jag vet inte vad som händer efter döden men jag vet att Folke Bennbom på något sätt gått vidare, möjligen till tonerna av My Way, och med det där stora leendet så gör han någon glad just nu.