Ett mål, en utvisning, en icing. Och knäpptyst på läktarna. Den första perioden rann igenom på 25 effektiva minuter och Almtuna var egentligen aldrig nära AIK.
Kanske var det rädsla, kanske var det prestationsångest, kanske var det allt snack om topplaceringar hit och topplaceringar dit efter fem raka segrar, men fakta efter 60 spelade minuter var att de klara målchanserna för Almtunas del var lätträknade.
Det såg mest trött ut och de knappa 1700 personerna i Gränbyhallen fick inte uppleva någon Almtunahype på hemmais.
Visst, Almtuna har åkt på otäcka förluster tidigare under säsongen och deras förmåga att ta motgångar avslöjar mental styrka och skvallrar om en laganda med kort lagerhållning för bekymmer. Jag skulle inte bli förvånad om om de studsar tillbaka redan på fredag borta mot serieledande Timrå. Det är så det känns.
I samma veva som de sportsliga framgångarna har hittat tillbaka till Almtuna, i samma veva som Almtuna har fått en JVM-back i Gustav Lindström, i samma veva som det på allvar talas om att Almtuna kan få fira jul på en allsvensk finalplats går det att konstatera att Uppsala som stad är långtifrån redo för ett lag i SHL.
Almtunas ekonomi och organisation är inte där och det är på många sätt svårt att se Uppsalalaget roffa åt sig en plats i hockeyns tyngsta liga bara på grund av det. Chansen finns, drömmen lever men att ropa ut ett SHL-mål skulle vara att ta i – det är en aning för långt fram till de stora lagen i den stora serien.
Bilden av Almtuna som en verklig utmanare om SHL saknas. De har viljan, men behöver mer kraft och det finns bara en farbar väg att få just kraft; I en ny arena.
Hört det förut?
Ta och läs det igen.
Arenaprojektet i Gränby är långbänkarnas långbänk och många skulle ha det svårt att somna efter så många stukningar av den kaliber Almtuna har åkt på i arenafrågan.
Redan i november 2004 var jag på en presskonferens där Almtuna IS och Uppsala kommun slog på den stora trumman i sina arenaplaner. ”Här är den, Almtuna IS och hela Uppsalas nya superarena”, skrev jag i min artikel som talade om en beräknad invigning år 2010.
Därefter har det mesta förnyats, förändrat och förhalats och vem som är att skylla vet jag inte, men huvudena att välja och vraka emellan är fler. Vi kanske borde ha anat oråd när hela härliga historien om den större vattensalamandern, vars leverne stoppade byggplanerna under en tid, vann all uppmärksamhet under ett par månader.
Nu i december tog Uppsala kommun plötsligt över det krisande arenabolaget, vilket innebär att kommunen köper samtliga aktier i arenabolaget med dess dotterbolag Uppsala Fastighetsprojekt Holding AB, Uppsala Fastighetsprojekt Fas 2 AB och Uppsala Fastighetsprojekt Operatörsbolaget AB. Om det är ett steg närmare en ny arena eller inte är det få som vet.
Många hockeyallsvenska klubbar talar gärna och ofta om sina drömmar om att nå SHL för att på så sätt skapa en hype, men i samma andetag växer gapet mellan serierna och möjligheterna till upp- och nedflyttning minskas.
Onsdagskvällens gäster i Gränbyhallen, AIK, tillhör den grupp hockeyallsvenska storklubbar tillsammans med Leksand, Modo, Södertälje, Timrå och Björklöven som i en gemensam skrivelse till SHL och det Svenska ishockeyförbundet hotat med att lämna det svenska seriesystemet. Allt på grund av den skeva fördelningen av pengar inom svensk ishockey.
SHL-klubbarnas nya tv-avtal träder nämligen i kraft nästa säsong som ger respektive klubb runt 45 miljoner kronor per säsong (inklusive centrala avtal) jämfört med runt 2,5 miljoner för de hockeyallsvenska klubbarna. Skillnaden är milsvid.
Jag är övertygad om att Almtuna kommer att tillhöra toppskiktet av allsvenskan när tabellen summeras senare i vår och visst kan de överraska sig in i nytt SHL-kval likt Jonas Rönnqvist-säsongen 2009/10, men Almtuna som klubb och Uppsala som stad är långtifrån redo för ett SHL-lag.