Det är helt enkelt männen som det skrivs om och männen som det pratas om. Däremot är det inte så att det endast är männen som presterar. Uppland har många idrottsliga framgångar av både kvinnor och män.
Jag tycker därför att det är intressant att se hur det ser ut i styrelserna hos de olika idrottsföreningarna. Styrelsen som är det högsta beslutande organet, syns och hörs kvinnor där? För om männen har en majoritet även där så är det väl inte så konstigt att de även har det på annat håll?
Hela 17 föreningar av 21 har alltså en majoritet av män i sina styrelser. En siffra där jag fick bekräftat mina fördomar och som egentligen inte kom som någon chock. Män söker män och kvinnor är fortfarande inte självklara i den här ”gubbvärlden” som idrottsvärlden tyvärr fortfarande är.
Att en styrelse ska vara jämställd och bestå av 50 procent män och 50 procent kvinnor är inte viktig för siffrans skull – utan för allt det positiva som den kan föra med sig! Könsblandade styrelser kan öka engagemanget och kreativiteten i gruppen. Andra frågor och perspektiv kan komma fram samt så kan en jämt könsfördelad styrelse även ge ökad möjlighet för de kvinnliga tränarna att bli sedda.
Kvotering är jag däremot skeptisk till. Det kan absolut vara ett sätt att få siffrorna att se bättre ut men att som kvinna kvoteras in för att sedan bevisa vilken kompetens man besitter är helt fel väg att gå.
Jag vill inte kvoteras in på grund av mitt kön utan bli tillfrågad på grund av den kompetens och erfarenhet som jag besitter. Varje person, oavsett kön, förtjänar att känna den tilliten att hen har blivit utsedd efter kompetens! Att kvoteringsbeslutet sedan är ett medel för att det om några år ska bli självklart med en jämn fördelning gör mig besviken – har vi inte kommit så långt ännu att det redan SKA vara självklart?
Vi kvinnor måste även våga ta mer plats – för det är lika mycket vår uppgift att se till att idrotten i samhället blir mer jämställd! Vi måste tro på att vi kan och våga ta plats bland männen.