Först Nathalie Hjertberg. Sedan Louise Skyttevall. Antalet korsbandsskador bland unga, elitidrottande kvinnor fortsätter att vara ett stort problem.
Jag vet hur det känns.
Jag var en gång där.
Och det är ett helvete.
Här är min självupplevda mardröm:
Aldrig har mitt hjärta stått så stilla – för att sedan rusa. ”Ditt korsband är av.” I dag minns jag inte exakt vad jag svarade läkaren som levererade domen.
Allt jag minns är att det kändes som om jag ramlade rakt ned i en avgrund. Tusen tankar snurrade.
Det var smärtsamt, förödande och rent ut sagt för jävligt. Att få ett besked som förändrar ens liv är omtumlande. Ilska var den känsla som först kom till mig, en ilska att över huvud taget ha hamnat här. Från en dag till en annan blev jag oförmögen att ta mig vart jag ville, äta när jag ville. Jag kunde inte ens gå och duscha på egen hand. Det var frustrerande.
Orden ”du kommer vara borta minst ett år” fick jag höra vid upprepade tillfällen. En evighet för en ung idrottare som vill mer. Jag växlade mellan att gråta mig till söms — till att drömma om framtiden. Det var som att sitta i en bergochdalbana och inte kunna kliva av.
Sakta men säkert skulle mitt knä, tillsammans med mig, bli bra igen. Men ju längre tiden gick kände jag mig aldrig hel.
20 november 2016: Jag blev inkallad för att spela två matcher på en och samma dag. Först mot Enköping, sedan mot Vassunda.
Hade jag inte spelat ”den där extra matchen”, hade det aldrig hänt. Tyvärr trodde jag inte att något sådant kunde hända mig.
Jag har i efterhand fått höra att hallen blev knäpptyst. Det enda som hördes var mitt skrik. Själv kunde jag varken se eller höra något, allt jag kunde känna var smärtan.
Rehabiliteringstiden var tuff. Jag hade aldrig under min tid som handbollsspelare känt mig så avskärmad. Fysiskt var jag på plats, men psykiskt var det tomt. Jag fann ingen glädje i att träna och rehabilitera. Lagkamrater, ledare och föräldrar klappade mig många gånger på axeln och frågade om hur knäet mådde.
Jag log, nickade och svarade: ”Ja, visst går det bra”.
Bakom leendet dolde sig andra känslor. Jag var rädd för att inte lyckas, rädd för att känna mig utanför. Att se andra fortsätta träna, ta i och göra saker som jag länge tagit för givet. Jag var till och med avundsjuk på lagets löpträning och backintervaller som jag i vanliga fall brukade hata.
Den längtan och det stödet som jag fick från tränare, lärare, vänner och familj tog mig tillbaka.
Nathalie Hjertberg och Louise Skyttevall är två aktuella exempel från vår lokala elitidrottskarta som fått motta tunga skadebesked. Antalet drabbade är desto fler.
För er som går igenom detta vill jag säga; sluta aldrig kämpa. Och ni som känner någon som har fått ett ofrivillighet avbrott i sin idrottskarriär på grund av skador: Våga fråga och lyssna. Men för sjutton, fråga inte hur knäet mår.
Maja Björklin är journaliststuderande praktikant på sportredaktionen.