Sjöaremossens isbana utanför Frillesås. Finns det något mer genuint? Men i längden går det inte att bedriva elitverksamhet under dessa förutsättningar.
Det fanns en gång när jag skrev krönikor om att "bandy ska spelas utomhus." Men det är länge sedan. Jag har ändrat uppfattning – men jag beklagar att det blev så. Jag ska förklara varför.
Bandyn engagerar, det ser vi på UNT. Det är verkligen ingen utdöende sport även om publiksnittet i elitserien har gått ned med runt 200 personer de senaste säsongerna, som jag inte tror har med utomhus- respektive inomhusspel att göra.
Bandyn är genuin. Det doftar fortfarande 60-tal om bandyn även om den doften är mycket tydligare på gamla Idrottsparken i Ljusdal och på Sjöaremossen än i Göransson Arena i Sandviken. Bandyn är nostalgi blandat med ett helt annat spel än tidigare. Nu går bandyn från 0 till 100 på fyra sekunder, som en elbil eller en Ferrari. Förr tog det 25 sekunder, som en Trabant.
Det är just detta som gör att jag lite motvilligt har blivit en inomhusivrare.
Jag har sett ishockeyn göra samma resa. Från snöiga utomhusrinkar till toppmoderna ishallar (ja, inte i Uppsala då förstås.) Jag saknar snövallen intill sargen, korven i pausen och de rosiga kinderna när man kom hem. Jag om någon fattar vad Västra Sidan menar med att utomhusspel slår allt.
Men vem i hockeyvärlden vill se en återgång till utomhusrinkarna?
Erik Sundin (t h) har avgjort snömatchen mot Vetlanda i mars 2009 inför 5 000 åskådare på Studenternas. Den matchen har sin charm tack vare just snön.
Jag vet att det finns en charm med utomhusbandy, det har jag tydliggjort. Ett minne för livet är snömatchen i kvartsfinalen mot Vetlanda för 16 år sedan. Erik Sundin avgjorde i förlängning i snöyran inför 5 000. Den matchen blev klassisk just tack vare snön. Men med fem, eller tio, sådana matcher varje säsong försvinner i alla fall min entusiasm.
Jag vill se bandy som går från 0 till 100 på fyra sekunder och inte ett evigt långbollande och stångande framför målburarna. Jag skulle aldrig betala pengar för tio sådana matcher – och jag vet många fler som har samma åsikt. Skaderisken för spelarna ökar också med mjuka (ospelbara) isar när det tio grader varmt.
Det går inte att fastna i det förgångna, kanske av just nostalgiska skäl.
Göransson Arena i Sandviken är inget för supporterföreningen Västra Sidan. Hos dem är det utomhusspel som gäller.
Snart spelar alla klubbar utom Sirius inomhus. Risken är uppenbar att spelare nobbar Sirius av den anledningen. Jag ser hellre elitbandy inomhus än ingen bandy alls, som faktiskt kan bli konsekvenserna. Och vad värre är: hur påverkas barn- och ungdomsbandyn om elitlaget försvinner eller tynar bort?
Jag begär inte att Västra Sidan och dess medlemmar ska ändra åsikt. Tycker man att inomhus är skittråkigt så är det så. Men hade jag varit medlem i Västra – och tyckt samma sak – hade jag aldrig varit så kategorisk att jag skulle nobba inomhusmatcherna bara för känslan eller för att man vill se himlen. För mig har själva spelet högsta prioritet.
Dessutom: Sirius skulle vara viktigast för mig och inte var matcherna spelas.
Entrén vid Studenternas. Bara den kan få den mest nostalgiska personen att förorda utomhusspel.
Jag tror att Sirius som klubb har hamnat i ett dilemma. Klubben kommer inte att backa när det gäller hallfrågan. Där verkar alla vara överens om att det handlar om överlevnad på sikt. Samtidigt är supportrarna – framförallt de som står på läktaren och sjunger – väldigt viktiga för både föreningen och spelarna.
Att förena dessa viljor verkar vara svårt. Vad jag vet är det inga hårda ord mellan parterna. Ingen som skriker eller idiotförklarar någon. Man tycker olika helt enkelt. Jag tror att supportrarna förr eller senare får ge sig – eller sluta gå på bandy. Det kommer att bli svårt att stoppa utvecklingen, eller avvecklingen då beroende på var man står.