Det fanns en tid när ishockey-VM betydde allt – eller kanske inte allt, men mer än det mesta i vardagen. Det var då som man "kände" alla spelare i Sverige och kunde rabbla upp Sovjets alla femmor och Tjeckoslovakiens stjärnor.
För att inte tala om när Kanada flög in några av sina största lirare genom alla tider, som Marcel Dionne, Larry Robinson och Phil Esposito.
I det finska laget hade man så klart koll på de flesta av spelarna. Till och med många av de västtyska spelarnas namn var kända.
Ishockey-VM var alltså inte bara stort, det var megastort. Matcherna sändes i Sveriges Television och inga störande moment i tv-soffan var tillåtna.
Sakta men säkert har statusen på hockey-VM (i min värld) sjunkit, något som började redan under slutet av 1980-talet.
När VM avgjordes i den då nybyggda jättearenan Globen 1989 så hade TV3 tagit över sändningsrättigheterna från SVT. Det var där någonstans som det började gå utför.
Om mitt – och många andras – dalande intresse enbart berodde på tv ska jag låta vara osagt. Jag tror inte det. Det fanns andra tunga faktorer.
Det blev svårt, nästan omöjligt, för gemene man att hänga med i den alltmer röriga hockeyvärlden där spelare kom och gick lika snabbt som det tog att hälla upp en kopp kaffe.
Det var svårt att identifiera sig med Tre Kronor – för att inte tala om Tjeckien, Ryssland och Finland där man en gång i världen kunde rabbla alla namn.
Plötsligt var det 20 "nya namn" i varje nation, under varje VM-turnering. Alla länder hade "hela landslag" i Nordamerika.
Det var helt enkelt inte lika roligt längre.
Rent underhållningsmässigt är det ingen större skillnad. En allsvensk match kan vara lika underhållande som en SHL-match, och en VM-match 2017 kan vara lika rolig att se som en VM-match 1977.
Tänk om hockey-VM kunde bli lite som fotbolls-VM. Kanske inte vart fjärde år men åtminstone vartannat. Alla nationella ligor – inklusive NHL – får göra ett par veckors uppehåll. Då skulle vi få se på status och intresse.
Nu är ishockeyn hästlängder efter fotbollen – på många sätt.
Ta bara en sådan sak som övergångspengar. Vad tror ni en spansk ligaklubb skulle betala för Kingsley Sarfo?
Jämför detta med Almtuna, om det visade sig att Toronto hade ett intresse för Sebastian Hartmann. Almtuna får kaffepengar jämfört med Sirius och kan inte göra ett smack åt saken.