Jag tog en promenad från UNT-huset i Boländerna till Skrotcentralen i samma stadsdel. Det var nämligen där som Sirius hade förlagt sitt årsmöte. Under promenaden hade jag tid att fundera: blir årsmötet lugnt eller kommer det att bli hetsigt?
Jag blir svaret skyldigt till längre fram i min krönika.
Sirius gjorde – som väl alla vet vid det här laget – en jätteförlust på 2,3 miljoner kronor. Jag förväntade mig ett svar under årsmötet: varför? Jag menar, 2,3 miljoner – på tolv månader. Det är mycket det.
Så småningom fick jag ett svar, som kan sammanfattas så här, lite förenklat men dock:
En miljon kronor fanns i budgeten för 2023/24 men som aldrig bokfördes av den enkla anledningen att pengarna aldrig ramlade in – och det är kanske inte så konstigt, det råder ju lågkonjunktur. Man kan ju fråga sig hur Sirius kunde budgetera med ökade (sponsor)intäkter på en miljon under rådande omständigheter. Det är tio procent av klubbens omsättning.
Hur som helst med det. Ökade resekostnader, en tung lönepost för klubbchefen (som sedan sades upp) och höjda löneersättningar för elitverksamheten gör att de röda siffrorna – tillsammans med missbedömningen i budgeten – landar på runt två miljoner.
Hur var då årsmötet? Blev det bråkigt? Hängde smockan i luften?
Svaret är nej. Det var sansat men inte mesigt. Inledningen var förvirrande, i alla fall för mig. Jag förstod inte mycket av resonemanget. Var hittar jag de 2,3 miljonerna? Men, som jag skrev nyss, det klarnade till slut.
Jag har lagt ansvaret för det ekonomiska nederlaget på Sirius styrelse och det påståendet står jag för. Men jag satt där, längst bak i konferensrummet, och tyckte synd om de personer jag lagt/lägger skulden på. Ingen av dem har förstås med avsikt försatt Sirius i denna knipa.
Förre ordföranden Peter Nordgren är en supertrevlig person som säkert har "jobbat häcken av sig" i Sirius namn. Han har inte haft det lätt – och säkert ingen annan i styrelsen heller.
När styrelseledamoten Jonas Qvarnström vände blicken (som såg vädjande ut) mot årsmötets församling så kändes det i bröstet hos mig och säkert hos många andra också. Men när det gäller sakfrågan finns det inte plats för känslor, hur gärna man än vill.
Eller som speedwayledaren Mikael Teurnberg sade en gång: jag kan inte skriva kontrakt med en förare bara för att han är trevlig.