Idrott är märkligt många gånger. I fjol dunkade Almtuna in nyförvärv efter nyförvärv, som kostade en hel del pengar. En del av dem betraktades som allsvenska stjärnor. Men det gick inte så bra på isen, det vet vi.
Inför den här säsongen uteblev de "stora värvningarna" och på allsvenskans sedvanliga upptaktsträff tippades laget sist av en del experter.
Nu ligger laget i delad serieledningen med Timrå ...
Jag är uppriktigt sagt förvånad. Att Almtuna skulle ligga i topp efter tio matcher kunde jag inte drömma om, däremot en mittenplats eller till och med lite högre än så.
Det finns alltså all anledning att hylla det här laget. Bara två förluster hittills, detta – och håll i er nu – utan att imponera. Första perioden mot Modo var ingen höjdare.
UNT:s fotograf Peter Bohlin, som stod mellan lagens bås, vittnar om att tränaren Marcus Ragnarsson skällde ut spelarna efter noter när han tog timeout. "Jag har aldrig sett honom så arg i båset förut," sade Bohlin till mig efter matchen.
Det är exakt det här som är Almtunas styrka: Man sätter dit puckarna (näst flest mål av alla lag) och vinner matcherna trots emellanåt knackigt spel.
Jag vet inte hur många gånger de senaste åren som jag har skrivit krönikor om alla de målchanser som Almtuna skapat men missat. "Almtuna behöver en målskytt, och det kostar pengar." Ungefär så har jag (och min kollega Henrik Söderlund) skrivit flera gånger.
Jag påstår inte att Almtuna gör mål på allt, men tillräckligt för att ta poäng. Det räcker ju så. Visserligen har Fredrik Forsberg satt sex puckar, men det är verkligen LAGET som tar poäng, inte enskilda prestationer.
Till sist: Fredrik Forsberg fick matchstraff för en huvudtackling på öppen is. Jag har visserligen inte sett några tv-bilder från händelsen, men från min position (ganska bra sådan) så var den oerhört hårt dömd. Eller jag dristar mig till att säga felaktig.