Seriespelet gick ju som en dans och kvartsfinalserien likaså. Nu ska man till Nyhemshallen och för att vinna för att inte ligga under med 2–0 tills nästa gång det spelas match i Uppsala igen. Det finns lättare uppgifter om man säger så.
Att Mullsjö är bra visste många. Storvreta visste efter att nyligen ha släppt in 13 mål borta mot västgötalaget. Den förlusten har viftats bort med att matchen saknade betydelse för Uppsalalagets del, må så vara, men undrar om Storvreta visste att Mullsjö var så HÄR bra. Känslan var att de först förstod efter halva den första semifinalen. Gästerna var rörliga över hela planen, bjöd på ett fränt närkampsspel och giftiga omställningar. Men den defensiva desorientering som stundtals uppstod i hemmaförsvaret rättades till och Storvreta kom med ännu en fantastisk upphämtning. Likväl står man nu på noll.
Från att ha haft sin tyngsta tid som innebandyspelare – och människa gissar jag – efter att ha åkt fast för rattonykterhet och dragits med ständiga huvudproblem som tvingar honom till att varje dag blanda olika mediciner för att må hyfsat var den stora glädjen i hemmalaget den här kvällen att se Alexander Rudd. I ny roll – och i gammal fin form. Rudd gjorde sin bästa match på mycket mycket länge i Storvretatröjan, gjorde mål direkt i matchens inledning och satte iskallt 7–7 med mindre än två minuter kvar av ordinarie tid på en diskutabel, troligtvis till och med feldömd, straff. Mellan de båda egna målen hade han spelat fram till två andra hemmamål. Den gänglige bolltrixaren som efter måndagens träning berättade för mig att han tänker för mycket i matchsituationer och är utan självförtroende strålade plötsligt denna kväll. Han lär behöva göra det fler gånger i den här semifinalserien, och då få med sig den rätt iskalla (i den här matchen) förstaformationen.
Jag gladdes åt Rudds personliga framgång. men när han slog in 7–7-straffen tänkte jag mest på en annan Storvretaforward, han med det konstanta slutspelsskägget, Nicklas Paulsson. "Pålle" kom in i matchen istället för Emil Helmrich i den andra perioden och det var helt rätt coachning. Storvreta insåg att mer tyngd behövdes och den kom Paulsson in med. Han gjorde så mycket bra på den speltid han fick – tills han så olyckligt, eller slarvigt om ni så vill, spelade fram till Mullsjös 7–5-mål. En avslagen klubba senare såg vi mest honom sitta och deppa på bänken. Misstaget till trots tycker jag att herrar Forsman och Öhman ska fortsätta ge Paulsson speltid. Han kommer behövas. Redan nu på torsdag då det fysiska spelet åter kommer att dominera.