Skrällarnas olympiska spel!
Att Sebastian Samuelsson skulle ta silver – det trodde absolut ingen. Kanske tidernas sensation i svensk OS-historia. Sådant som händer en gång på tusen – ungefär.
Men så hände det igen. Bara några dagar efter Samuelssons kanonskräll.
Hanna Öbergs guld slår ut allt. Jag fattar det knappt.
Att hon är i form, det visste vi. Hon har aldrig åkt skidor så här bra, och kombinerar man detta med ett himmelskt skytte så fanns chansen till en bra placering. Men guld? Aldrig på kartan.
När Laura Dahlmeirer sköt fullt i det sista skyttet steg pulsen ytterligare. Skulle Öbergs tid räcka? Det var 30,2 sekunder upp till svenskan.
Jag satt hemma i tv-soffan och darrade av nervositet. Det gick inte att sitta still. Upp och ner.
Jag får nästan citera min kompis Pelle Lönnquist när Anders ”Masken” Carlsson kvitterade mot Finland i hockey-VM 1986: Jag skrek så att katterna hoppade upp i taket av chock.
Nu har jag ingen katt, men jublet hördes nog ut på gatan när Öberg satte sitt sista skott.
När Björn Ferry tog sitt jaktstartsguld i Vancouver 2010 så satt jag på Studenternas och såg det hela på min dator. Den segern var stor, men det var ingen sensation. Ferry var en toppåkare.
Hanna Öberg, det är något helt annat.
Jag saknar egentligen ord för de svenska skidskyttarnas insatser.
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit och frågat mig själv varför svenskar så sällan skräller på stora mästerskap, oavsett idrott. Nu har skrällarna radats upp.
Sebastian Samuelsson, Ebba Andersson, Hanna Öberg och så flera stycken skidskyttar i lite mindre format, som Mona Brorsson. Här har det varit skrällar så att man får nypa sig i armen.
Jag har fått guldförhoppningar i längdstafetten för damer, och nu får jag medaljvibbar i mixedstafetten i skidskytte. Kanske till och med guld.
Samtidigt ska man veta att det är en sak att ta medalj som en underdog, helt utan press, en helt annan att leverera när det finns ett favorittryck.
Nu kommer inte svenskarna att vara favoriter i varken stafetterna eller masstarterna, men ni förstår vad jag menar. De är inga anonyma skidskyttar längre.
När Mona Brorsson och Hanna Öberg kramade om varann – innan ens Dahlmeier gått i mål – så blev jag rörd. Igen. Det här är glädjetårarnas OS!