Så var det dags att lämna ett av Uppsalas allra, allra finaste jobb. Jag har varit chef på UNT-sporten i 2 157 dagar och det har varit ett sant nöje nästan exakt hela tiden.
2009 när jag och lika nytillträdde biträdande sportchefen Daniel Legue dragit upp några, i vårt tycke, djärva riktlinjer, visste jag att det skulle bli roligt, men inte riktigt hur vansinnigt kul, inspirerande och utmanande det skulle bli. Jag skrev ett dokument som döptes till Sportens plan. Fyra matade A4-sidor med vad, varför och hur det hela skulle skötas.
Huvudmålet var skitenkelt - att bli Sveriges bästa lokala sportredaktion. Naturligtvis går det inte att mäta, men ambitionen kan aldrig vara någon annan, som jag ser det.
2009 var vi betydligt fler i UNT-sportlaget än i dag, men vi har inte tummat på det som alltid varit det allra viktigaste: lokal idrott och att bevaka den på plats.
Jag har pratat med massor av läsare, knappast någon har varit helt nöjd. Det finns alltid någon idrott, ett lag eller tävling som borde få mer uppmärksamhet av oss. Och det är i extremt få fall som jag inte har hållit med. För naturligtvis är det så! En av de allra största utmaningarna har förstås varit att räcka till så mycket som det bara går.
Och det är ju det som är själva tjusningen. UNT-sportens läsare vill också ha världens bästa lokala sportredaktion.
Skitenkelt!
Jag går vidare till nytt spännande jobb med digital utveckling på Mediehuset UNT och som redaktör för Uppsalavimmel.se. Daniel Legue blir sportchef från 1 februari.
Ses i vimlet!