Resultatet (57-33) säger mycket om hur den allmänna känslan verkar vara i Rospiggarna just nu. Det är uppgivet.
Jag förstår naturligtvis att det är svårt att plocka fram det där lilla extra när det inte finns något speciellt att köra för. Men det finns också en aspekt där du som professionell idrottsman har ett anvarr och en heder mot din lagledare och din förening att ge sitt allra bästa. I alla matcher.
Det är tveksamt om alla skrev under på det i Avesta.
Masarna var stekheta. De ska inte tas ifrån segern överhuvudtaget. Det lag som inför säsongen bedömdes som ett "ihopplock" lekte stundtals med bortaförarna. Förare som Martin Smolinski och Vadim Tarasenko körde stundtals skjortan av GP-föraren Doyle och förre GP-föraren Jonsson.
Trots tabelläget som Rospiggarna har, ska man ändå kunna prestera bättre. Max Fricke saknades visserligen - men det går inte att skylla på det. En förare gör inget lag.
Peter Jansson fick ingen "walk in the park" i sin debut som ny lagledare i Rospiggarna.
Men det går inte att skylla på Jansson. Han gjorde precis allt vad han kunde för att försöka vända på matchen. Han toppade, han ändrade och det finns inte så mycket fler alternativ att jobba med som speedwaylagledare.
Han kan ju inte köra själv liksom.
Rospiggarna har en tuff höst framför sig. Det handlar inte bara om att vinna matcher. Det handar också om klubbens status i speedway-Sverige. Vill en toppförare som Jason Doyle fortsätta? Vill den lokala stjärnan Andreas Jonsson köra vidare? Vill nya förare komma till Rospiggarna?
Där ligger nog den stora utmaningen just nu.