Vi backar bandet till 1990-talets början. Jugoslavien upplöstes och följdes av ett rått inbördeskrig. Kroatien utropade sin självständighet och blev erkänd republik 1992. Även ett framgångsrikt fotbollslandslag slogs i bitar. Men stjärnorna hittade nya hem i sitt ursprung i olika delar av det en gång stora landet.
De största stjärnorna var kroater. Vi minns dem som eleganten Zvonimir Boban, den tekniske Robert Prosinecki och inte minst superstrikern Davor Suker, som sköt bronset till kroaterna i VM 1998. De var Hrvatski heroji (kroatiska hjältar). I dag heter de Ivan Rakitic, Ivan Perisic (även om han säkert drömmer (v)mardrömmar i natt), och inte minst Luka Modric.
Förra hösten, i samband med play-off-spelet till VM, talade jag med den kroatiske journalisten Damir Petranovic på en av landets största fotbollssajter. Han talade då om ett splittrat land, där fansen från de stora klubbarna bojkottade landslaget efter år av korruption och interna stridigheter på förbundsnivå.
Det var ju så att Kroatien var oerhört nära att missa VM. Förbundskaptenen Zlatko Dalic tillträdde mitt i krisen och hade bara 48 timmar på sig att förbereda laget inför kvalmatchen mot Ukraina. Men han klarade det - och tog sedan Kroatien till VM via playoff-seger mot Grekland. Landets framgång i VM kan ha varit vändningen till återupprättad heder. De har vunnit tillbaka många kroatiska fotbollshjärtan. Vilket kanske är den största segern för det lilla landet med 4,5 miljoner invånare.
Men något VM-guld blev det inte den här gången för kroaterna. Även att de matchade Les bleus i 90 minuter - så var den franska maskinen, vi skriver det igen, till slut oslagbar. De hade också den unge, vindsnabbe, Kylian Mbappé. Men det blev också de mer rutinerade stjärnorna Paul Pogba och Antoine Griezmann som fick den stora folkmassan vid Eiffeltornet att brista ut i ”allez” och ”vive la France”.
En stor seger för Frankrike och inte minst för mannen som med rätta kan göra anspråk på ett nytt franskt kejsarepitet, Didier Deschamps. Den franske förbundskaptenen var även med som spelare när Frankrike vann sitt första VM-guld, 1998, och är historisk.
Jag räknade till att jag sett och fått uppleva åtta VM-finaler under mitt sportintresserade liv. Från Maradonas briljans 1986 till Frankrikes titel i årets upplaga. Men när såg vi sex mål i finalen senast? På så sätt var VM en seger för den offensiva fotbollen, även om man älskar eller hatar den nya företeelsen Var.
Även vi svenskar kan se tillbaka på VM med stolthet. Sverige är för övrigt det enda land som besegrat fransmännen i de senaste 17 tävlingslandskamperna.
Janne Anderssons manskap överträffade de lågt ställda förväntningarna med råge. Au revoir VM i Ryssland och merci för showen.