En speciell plats och en speciell tid. Vi minns alla med stor sorg attentatet på Drottninggatan och Åhlenshuset, bara några meter från just Sergels Torg. Viktor Fasth, Eddie Läck och Henrik Lundqvist valde alla att hylla Stockholms räddningstjänst på sina målvaktsmasker under VM. Att Tre Kronor och folket fick fira tillsammans på just Sergels torg kändes speciellt och fint. Gemenskap och glädje när det är som bäst.
Just den känslan var det som jag bar med mig från Sergels torg efter att firandet hade avslutats. Sergels Torg är dock helt rätt plats att vara på. Jag minns själv OS-guldet 1994 och framför allt folkrusningen 1998 efter att Tommy Salo, Peter Forsberg och Mats Sundin spelat hem VM-guldet. För mig är Sergels Torg synonymt med guldfirande. Jag har testat på både Kungsträdgården (2006) och Medborgarplatsen samma år, det ger dock inte samma intima känsla.
Jag tycker också att man en gång för alla kan skriva av att hockey-VM inte är "på riktigt" och att det borde spelas vartannat år. Trots att det, som alltid, inför turneringen raljeras över hur både dålig och ointressant det är så går det inte att blunda för att det finns ett stort folkligt stöd för en annan uppfattning. Visst är inte de allra bästa med, men Henrik Lundqvist, Victor Hedman och Nicklas Bäckström ... kom igen. Det här är ishockey i världsklass och något som engagerar hela det svenska folket år efter år. Över två miljoner såg finalen mot Kanada, det toppar alla tidningar och folk flockades på Sergels torg - igen. VM är på riktigt och en turnering som framför allt är en språngbräda till att bli folkkär. William Nylander blev det i år samtidigt som årgång 2017 skrev in sig i historieböckerna.
Själva firandet då? Jo, jag tycker ändå att det var helt okej. Det är ju lite speciellt när en tv-kanal står för planering och utförande, det blir liksom inte samma grej som om det sker helt spontant. Nu blev det ett relativt kort firande som bara varande i runt 40 minuter. Det är väl det man kan klaga på. Annars så blev måndagseftermiddagen ett fint minne för både spelare och åskådare på plats, men även ett bevis på att glädje och gemenskap till slut segrar och hjälper en stad i sorg att resa sig igen. Det om något var fint.