Vad är väl en fredagskväll i Södertälje? Långtifrån långtråkig. I alla fall den här kvällen. Då var den helt fantastisk. Om man som jag gillar många mål och en livlig publik. Almtuna öppnade målskyttet redan efter 16 sekunder genom Linus Sandin och sedan var det liksom full fart framåt mest hela tiden. Matchen igenom. Det var målchans på målchans – och hur kul som helst att titta på. Tyckte jag.
När jag frågade Almtunatränaren Marcus Ragnarsson efter matchen vad han tyckte skruvade han på sig och svarade:
– Vetef-n vad jag ska säga. Ett tag var det ju målchanser hela tiden och det är väl inte det man vill se ...
Kanske inte som tränare. Men som åskådare.
Även en halvfylld Scaniarinken bjuder på en ljudkuliss som skulle göra de flesta svenska hockeyklubbar avundsjuka. Och mitt i larmet direktsköt en 17-årig debutant in pucken som om han inte brukar göra annat på den här nivån. Kristian Röykås Marthinsen var så där skönt kaxigt respektlös i sin debut i a-laget. Och där och då hade jag redan glömt att målkungen Ludwig Blomstrand låg hemma sjuk.
Det är ingen bragd direkt att Almtuna slår nästjumbon och nykomlingen Södertälje. Men med tanke på de många sjukdomarna – och att man förlorat båda mötena med SSK tidigare – så var det åtminstone ett litet styrkebesked i mina ögon. Almtuna har fortfarnad långt upp till förväntningarna jag och alla andra hade inför säsongen men för stunden har de i alla fall fyra segrar på de sex senaste matcherna.
Gott så.