När jag var yngre fick jag ett par gånger om året ta del av en annorlunda typ av folkfest. Det handlade inte om Newrozfirande i Stockholm eller någon släktings bröllop - det var Borlängelaget Dalkurd FF som kom till Uppsala och mötte IK Sirius.
Jag kommer sent glömma skakningarna på bortaläktaren när tusentals engagerade fans hoppade och sjöng laget till vinst. Även om jag fostrats i Sirius som knatte rådde det inga tvivel om att jag skulle stötta det lag som representerade mina föräldrars bakgrund.
Nu i efterhand tänker jag lite ”till vilken nytta”. Deras aggressiva framfart till elitfotbollen var något som hela Sverige följde. Tyvärr är det också att snabb succé ofta leder till lika snabbt nedfall.
Snart var Dalkurd i Allsvenskan och flytten till Uppsala var ett faktum. Även om det betydde att jag skulle befinna mig i samma stad som ett lag jag följt sen barnsben kändes det inte helt rätt i mig. Lika mycket som laget representerade kurderna representerade det även Borlänge och Dalarna. Äsch det kan bara betyda att fler kurder besöker matcherna och att folkfesten växer och blir större. Jag hade så fel. Interna problem i föreningen, en pandemi och ett arenabygge skulle jag gissa är några faktorer till de ekonomiska problemen som klubben handskas med idag.
Det märktes också av i intresset för fotbollslaget. När pandemin var förbi och Dalkurd äntligen fick spela på Studenternas IP bevittnade jag en publik som var en karikatyr av sig själv. Inkonsekventa resultat gick hand i hand med inkonsekventa publiksiffror. Något som fick mig att inbilla mig själv om att Dalkurd var på rätt spår igen var när Yasin Aras kom in och sköt upp Dalkurd till elitfotbollen igen.
En säsong senare var Dalkurd ute ur elitfotbollen.
När en förening, tränargrupp och spelartrupp inte talar samma språk är det inte så konstigt att fansen inte hörs. Under det senaste året har jag sporadiskt besökt Dalkurds hemmamatcher, lite som gammal supporter och lite som observatör för ett socialt projekt. När ett lag med allsvenska standarder ligger under mot ett jumbolag i Division 1 är det kanske dags att lyssna på desperata fans på läktaren, som enligt mig ändå hade tillräckligt konkreta saker för att kunna ändra en matchbild.
Platsen till Superettan gled ur händerna igen – och nu är man även utskickade ur division 1. Jag brukar kunna sätta ord på saker men nu finns det inte så mycket mer att säga förutom att det är ledsamhet och ilska.
Det är en mörk dag för Uppsalafotbollen, för de som slaviskt följt laget och för alla involverade i föreningen. Jag minns när det pratades om Champions League. Jag minns tiderna då Dalkurds fans överröstade Siriusklacken i 90 minuter. Nu kommer jag tyvärr minnas detta långsamma förfall som snart är begravt under jorden.
I flera år var Dalkurd en stor del av en kurdisk identitet. Samma identitet som tillsammans med laget nu sakta tvinar bort.
Är det sista gången vi hört ekandet av ”Biji Dalkurd”*?
* Biji Delkurd - Heja Dalkurd