Bragdguldet gick till Henrik Stenson. Jag tror inte jag hade protesterat så där galet mycket om Jenny Rissved eller Sarah Sjöström tagit hem titeln. Ett bra startfält med en het trio att välja mellan. Helt klart. Och synar man Stenson och det han lyckades med personligen och har gjort för golfen så förstår jag att många är nöjda.
Vad som sedan är en bragd inom idrottsvärlden är lika svårt att beskriva som folks uppfattningar om Zlatan.
Är det mer av en bragd att ta sig igenom ett lopp uträknad och med mjölksyra till tåsvett och utan ledsyn. Eller är det bara dumt?
Är det en bragd att vara favorit och tillhöra världseliten men samtidigt leva upp till alla förväntningar och leverera när det gäller som mest?
Du bestämmer.
Och tro mig, jag vet hur svårt det är med golf. Att få till en baksving, att inte titta för mycket efter bollen. Våga ge putten en chans, bjuda på inspel med backspinn och framförallt bara få iväg ett rimligt rakt slag med en drive.
Henrik Stenson tilldelas Svenska Dagbladets bragdguld 2016 för att han kan det och så mycket mer.
Men precis som Annika Sörenstam, som fick utmärkelsen 1995, så lyfter det på nytt upp sporten från det fisförnäma och exklusiva till det svettiga och nästan folkliga.
Jag har bekanta som aldrig skulle komma på tanken att traska runt några timmar med en otymplig golfbag men som utan problem kan sitta i timmar och följa Stensons framfart på en majortävling i ruff och på green.
Hans framgång har berört utan att handla om tårar, hjältemod och utanförskap. Han har bara varit väldigt bra. Bäst i världen kanske.
Och är man det och samtidigt sänker en femmetersputt med solen i ögonen och landar på åtta birdies så trycker jag på gilla-knappen.
Och därmed är väl diskussionen om sportens vara eller inte vara på OS-programmet över här i Sverige, eller?