Inför matchen hölls en tyst minut för offren för covid-19. Därefter tog 2020 års ljudkuliss över – den som vi måste vänja oss vid, men som känns så fel – bestående av spelarnas rop, tränarnas skrik och ett gäng funktionärers känsloyttranden.
Det blev Djurgårdens seger, men det var Uppsalalagets första halvlek och ett litet finger i luften till alla dem som på förhand möjligen dömt ut de blåsvarta.
Lite mer flyt och lite bättre skärpa hade gett Sirius ännu mer att gotta sig åt än bara ett fint bollinnehav och fina intentioner.
Sirius gav sig en gyllene chans att sätta mental press på Djurgården. Om de bara hade förmått att klara av den väsentliga detaljen att få in bollen.
Elias Andersson mötte Axel Björnströms inspel i ett kanonläge och drog till – men över.
Mohammed Saeid vände i straffområdet och drog till – men utanför.
Karl Larson kom fri med målvakten – men fick aldrig ordning på fötterna.
Det går inte att säga annat än att försöket mot de regerande svenska mästarna var både stiligt och tappert. Henrik Rydström har av allt att döma påtalat att energi och aggressivitet är fundamentet att hålla fast vid och det bjöds på en fotboll som var värd något mer.
Det var kvicka, löpstarka, hungriga Siriusspelare där tremannaoffensiven med Mohammed Saeid i en central roll och med Yukiya Sugita och Stefano Vecchi på varsin kant, satte konstant press på Djurgårdsförvaret.
Dessvärre var det offensivt inte tillräckligt bra för att knäcka ett gäng regerande mästare, som spelade smart, snålt och med en känsla av att tre väldigt efterlängtade premiärpoäng stod på spel.
Istället för en Siriusurladdning: En frispark, ett inlägg, en nick och en kalldusch.
Erik Berg nådde högst av alla på Aslak Witrys frispark i den 24:e minuten. Djurgårdens mittback fick fritt fram framför Daniel Jarl och nickade gästerna till ledningen.
Första målet betyder alltid mycket i en match, men det betydde extra mycket denna dag. Här var det allsvensk premiär efter månader av träningar och allt som kom att skilja lagen åt var offensiv spetskvalitet.
Sirius var nöjda med sin insats efter första halvlek. Det syntes och hördes. Men första fyrtiofem mot Djurgården lovade mer än det höll.
Sirius hade inte heller de nödvändiga marginalerna med sig. Som när Stefano Vecchia – bland de bästa i Siriuspremiären! – tidigt i andra halvlek styrde ett lågt inspel från Björnström, som sånär hittade in mellan benen på Tommi Vaiho.
Närmare än så kom de aldrig och av den där sprudlande offensiven som många hoppats på efter första halvlek blev det inte mycket efter paus. Sirius tappade geisten när Djurgården ville mer i andra halvlek.
Även om det är alldeles för tidigt att konstatera saker och ting i allsvenskan, lugnar Sirius premiärspel som helhet och ger hopp om mer än en given strid om att undvika ett kval.
Men när ineffektivitetens ansikte visade sig från Sirius värsta sida kan det inte bara ha varit jag som gärna hade sett nyförvärvet Kennedy Igboananike i fler än fem slutminuter på planen.
I slutminuterna – innan Sirius hade bytt in Igboananike eller ens lyckats sätta upp en kvitteringsforcering – sköt Haris Radetinac ett felriktat skott som blev en perfekt passning till Oscar Pettersson.
Kanske kommer den ”riktiga” debuten för Igboananike redan på torsdag när Sirius möter ett krisande Östersund? Offensiv utdelning är ett måste för Sirius i en sådan match.