Det blev en Almtunapoäng (2–2) mot Mora, men det kunde lika gärna ha blivit tre. Eller kanske rättare sagt, efter den tredje perioden som måttstock: det skulle ha varit tre hemmapoäng.
Det är inte så enkelt att analysera Almtuna den här säsongen. Men att laget tar fler poäng under hösten än jag trodde, det är enkelt att konstatera. Jag slås av att Almtuna ibland ser (och är) tillbakapressat men ändå på något sätt "är med" i matcherna (målmässigt) och inte sällan tar poäng.
När motståndarna snurrar i Almtunas försvarszon ser det ibland sämre ut än vad det är. Backarna och defensivt hårt jobbande forwards är duktiga på att hålla motståndarspelarna på utsidan. Men jag saknar rappheten med pucken hos några av de storväxta backarna, men att hitta snabba uppspel är lättare sagt än gjort.
Det var ingen jätteunderhållande hockey (de två första perioderna) men jag bryr mig inte i det. Jag kan tycka att försvarsspelet, en bra spelvändning eller ett fint målvaktsspel är minst lika roligt att se. Eller att se ett lag taktiskt manövrera ut ett annat, det kan också vara värt hela entrépengen
Till sist: Almtunas senaste lån, Felix Öhrqvist från Linköping och Melvin Wersäll från Djurgården är inte så tokiga på isen. Jag gillar den lille Öhrqvist – och ja, jag vet, jag har varit svag för små och snabba spelare i alla tider, något som jag en gång i tiden diskuterade (ofta) med gamle tränaren Robert Nordmark, som inte delade min uppfattning.