Jag säger inte att kvartsfinalserien är avgjord, faktiskt långt därifrån. Det kan mycket väl bli en femte och avgörande på Studenternas på onsdag, men det förtar ingenting av det som skett hittills.
Raset hemma i måndags (1–7) och de energislukande turerna kring Albin Thomsen och Ted Haraldsson kunde ha sänkt vilket lag som helst. Ja, jag vet att många av Sirius spelare sade tvärtom, att man fick energi av det som hänt. Men det vete katten, det är nog bara något man måste säga.
Givetvis har Sirius blivit försvagat av avstängningarna. Inte för att Haraldsson och Thomsen skulle åka ut på isen och briljera och dundra in ett dussin mål, utan för att en tunn trupp gör att man måste gå hårt på många andra spelare – och sådant sliter i det långa loppet.
Nu är Haraldsson och Thomsen tillbaka på onsdag, eller i den första semifinalmatchen.
Nu något helt annat, där jag blandat in ett stänk nostalgi:
Det finns vissa likheter mellan Sirius semifinallag från 2009 och dagens lag. Men på en punkt skiljer det mycket: Dagens spelare i all ära, men det finns ingen Andreas Eskhult. (Eller Göran Rosendahl för den delen. Han hoppade in säsongen 09 och spelade ett tiotal matcher.)
När Almtunas Janne Claesson var 31 år vill jag påstå att han var i sitt livs form. Jag minns bortamatchen mot Frölunda, som Almtuna vann med 5–3, när Claesson var isens kung. Skribenterna på Göteborgs-Posen var lyriska: hur bra kan man vara?
När Andreas Eskhult var 31 år, vårvintern 2009, så lyfte han Sirius från ett bottenlag till ett lag som pressade Edsbyn i semifinalen. Det var en fröjd att se honom spela bandy. Kanske var han, i likhet med Janne Claesson, bättre än någonsin. Eskhult lyfte alla andra spelare till en nivå man inte trodde var möjlig.
Så frågan är: kan Sirius ändå göra något liknande som 09-laget gjorde?
Jag vill påstå att blandningen mellan gammalt och ungt är bättre idag än vad det var för 15 år sedan. Det finns en utvecklingspotential som inte fanns 2009. Samtidigt: För att gå långt i ett slutspel tror jag att det krävs en megastjärna, en spelare som motståndaren tvingas lägga mycket kraft på, både mentalt och på isen. Så, vem kliver fram och gör sina livs matcher i detta slutspel?
Alexander Härndahl är en av mina favoritspelare, men en ny Eskhult är han inte – ännu. Men Härndahl är bara 21 år. Han har tio år kvar till Eskhults ålder den där magiska våren 2009.