De skilda världar vi pratat om många gånger gällande stadens två herrligalag har aldrig varit tydligare sett till meriter. När Storvreta rullar ut närmast två fulla landslagsfemmor har Sirius till hälften en trupp som just har lämnat skolbänken.
Jag roade mig inför säsongen att kolla hur många i Storvreta som verkligen har spelat landslagsinnebandy. Av 23 spelare i truppen har 13 spelat i det blågula a-landslaget med totalt 592 landskamper. Femhundranittiotvå. Av övriga tio spelare har sex spelat landslagsinnebandy på U19-nivå minst någon gång. Sen har vi Sirius som för stunden inte har någon som är nära att dra på sig en landslagströja, åtminstone inte i det svenska a-landslaget. Yngste spelaren på planen, 17 år unge Filip Eriksson, kommer i alla fall om två veckor att göra sina första landskamper på U19-nivå.
Ni hör ju. Och ni har ju också hört att derbyn är derbyn. Men strunta i det sista nu. Visst, Sirius har vunnit några gånger och varit nära några ytterligare men det här är en match som Storvreta ska svepa hem. Som den sista förra säsongen när det stod 8–3 på tavlan efter 60 spelade minuter. Sirius var chanslöst då och borde vara det igen.
Men, det finns alltid men, Sirius chans finns i att säsongen är ung. Det är nu, när båda lagen letar efter nåt som kan kallas superligaform, oddsen är lite bättre och lite mer på deras sida. I oktoberderbyt för ett år sedan var det lite samma läge, då nöp Sirius en poäng. I Storvreta har hittills inte en enda spelare (det ska vara målvaktsdebutanten Simon Olofsson då) imponerat fullt ut. Hur många landskamper de än har inskrivna i cv:et.
I tabellen skiljer det inte särskilt mycket för stunden men på planen SKA det åtminstone gör det.