Till en början kändes det som att samtliga spelare var tagna av stundens allvar. Den första halvleken såg nervös ut från Dalkurds sida och man såg också märkbart tagna ut när runt 27 000 av de drygt 30 000 på plats unisont buade ut laget när man skulle göra ett uppspel. Det är inte direkt något man har upplevt tidigare.
Det blev dock bättre, mycket bättre. I andra halvlek åkte axlarna ned på de vitklädda och under delar av den andra akten var man bättre än AIK. Men, och det är ett stort men, utan Mohamed Buya Turays arbetstillstånd så finns inte den där ”killern” som Dalkurd hade behövt i premiären. Younes Bnou Marzouk fortsätter att vara både osynlig och iskall, Dalkurds offensiv skrek verkligen efter Buya Turay. Man kan ju gissa att AIK andades ut när hans namn inte fanns med i laguppställningen.
Annars tycker jag att Dalkurds premiär var klart godkänd och det finns mycket att bygga vidare på. Den kvicke japanen Sugita kommer att bli en attraktion i allsvenskan, Kebba Ceesay fungerade bra som försvarsledare och Rewan Amin blir den kanske viktigaste spelare under säsongen. Lägg till Buya Turay och Dalkurd kommer att kunna störa många lag i år.
Till sist: Dalkurd kom till Solna med ett minst sagt imponerande bortafölje, förmodligen det största någonsin om man räknar bort derbymatcher mot Hammarby och Djurgården. Klacken skapade en bra ljudkuliss inledningsvis, men mattades rejält efter AIK:s ledningsmål. Man bjöd dock på ett fint tifo, men dessvärre också en banger som gjorde att matchen avbröts kort. Dalkurd kommer att behöva det stödet hela säsongen.