Rally är alltid kul, oavsett vilka förare det är, vilka bilar eller klasser det är, men det var en sak som lockade lite extra: Kampen om totalsegern mellan värmlänningarna PG Andersson och Pontus Tidemand.
Att stå i skogen och sätta igång klockan när Andersson passerar en utvald trädstam och sedan vänta och se stoppuret rulla i väntan på Tidemand.
Precis så var det en gång i tiden, fast då rullade klockan i väntan på Mats Thorszelius och hans konkurrenter Mats Jonsson, Oscar Svedlund, Patrik Flodin och ibland även Thomas Rådström.
Nu sprack mina förhoppningar om en klockjakt redan i fredags kväll.
PG Andersson kraschade ganska så rejält, så pass mycket att det inte var någon idé att starta om på lördagen. Stora delar av spänningen försvann med PG.
Vi har inte längre några upplänningar som kan hävda sig i SM-toppen och då dör lite av intresset i alla fall för mig även om jag gladeligen kan stå i en kurva i Flymyra och titta på hundratalet bilar utan att känna mig uttråkad.
Nu blev det en ren defilering av Pontus Tidemand. Saknaden av PG Andersson var stor. Inte heller fick jag se Mats Jonsson smälla i skogen, men det beklagar jag mest av nostalgiska skäl. Han hade inte haft skuggan av en chans mot vare sig Tidemand eller Andersson.