Videon är inte längre tillgänglig
Att rusta Studenternas var knappast något som man behövde fundera så mycket över. När något är gammalt så köper man nytt eller rustar. Vill man sedan att Uppsala ska fortsätta att växa så bör även allt sådant som tillhör framtidens Uppsala räknas in. Så som en arena. Nu blev det här en lagom stor arena för fotbollen och hur det går för bandyn återstår att se. Iskrigarna blev förlorarna som jag ser det.
I början av november ska allt formellt vara klart gällande beslutsgången. 2017 börjar jobbet med Nya Studenternas och nyårsafton 2020 kan vi kanske skåla in nya arenan vid tolvslaget och på vägen dit får Sirius räkna med att spela på en byggarbetsplats.
Jag tänker verkligen inte jubla mig blå över det här beskedet. Det här är på något sätt det minsta man kan göra. Man borde gjort mer och tidigare. Nu är jag glad att vi åtminstone har ett beslut och där tar den sittande majoriteten onekligen hem en prestigeseger.
Att man inte lyckats med detta tidigare i Uppsala är en gåta.
Visst, jag förstår att det varit andra projekt i luften men när det gäller exempelvis Relitahallen och den nu växande innebandy- och friidrottshallen så har man haft ordentlig draghjälp av idrottsrörelsen.
Det hela har handlat om att man helt enkelt saknat politisk stark vilja.
Idrotts- och fritidsnämndens ordförande, Rickard Malmström (MP), får just nu ta hem hela showen även om jag personligen har svårt att se hur hans vision om att bandyytan ska utnyttjas som ett aktivitetsfält (för pojkar) sommartid ska slå väl ut. Men han får in arenan i budgeten och därmed skriver han lite otippat någom form av historia.
När det gäller ishockeyn som fortfarande finns under projektnamnet Uppsala Event center så gäller det politiska beslut som finns sedan tidigare. Nu återstår för projektgruppen bakom arenan att hitta finansiärer som kan ställa upp och satsa en halv miljard kronor. Något som måste vara betydligt tuffare än att få ordning på Studenternas.