Norrtälje, Gimo, Östervåla och Tierp. Här har hockeyn varit stor. Här har man haft lag som utmanat Almtuna om titeln Bäst i distriktet.
Några gånger har Almtuna tvingats spela andra fiolen.
Nu är det en ocean mellan klubbarna. Det är division III-nivå – och då pratar jag inte om ”gamla” hockeytrean så som den såg ut på 1970-talet. Nu är det mycket lägre nivå på trean.
Nu kan vi med stor sannolikhet lägga ytterligare en klubb till skaran av klubbar som har varit bra: Wings. Eller ska vi säga RA 73 – eller Arlanda Wings?
Det är bara Enköpings SK kvar på den uppländska division I-kartan, och det är beklagligt. Så här illa har det nog aldrig sett ut i Uppland.
Jag är uppväxt med ishockey på småorter. Jag har stått tätt intill sargen och tittat på hockey i Vavd, bakom skolan i Hållnäs, vid fotbollsplanen i Bälinge och så förstås på Centrala IP i Österbybruk.
Uterinkar. Naturis. Ingenting av detta finns kvar. Ishockeyn dog.
För 50 år sedan spelade de flesta på lika villkor. Isproblem och träningar som kom igång först i december. Konstisrinkar fanns bara på några få ställen som Uppsala (Studenternas IP), Norrtälje, Enköping och så småningom Hallstavik och Björklinge.
Vi kommer nog aldrig mer att få se hockey i Karlholm, Örbyhus, Morgongåva och Österbybruk. Eller i Heby och Länna. Den tiden är förbi.
Bekvämlighet kombinerat med brist på is och konkurrens från andra idrotter, som innebandy, gör att hockeyn har svårt på många orter.
På 1960-talet kunde man vara landslagsman i fotboll och hockey samtidigt. Man kunde till och med vara elitspelare i bandy och hockey under samma säsong. En omöjlighet i dag, något som i princip gäller ända ner på division I-nivå i hockey.