Om vi redan nu glömmer att Sverige i premiären bjöd på en av EM:s sämsta matcher så här långt. Var sämst på avslut och sämst på att styra matchbilden så blir det lite lättre. För vi måste vidare. En poäng mot Irland innebär att nu måste skrällen, stavas tre poäng, komma mot Italien eller/och Belgien.
Grupp F har ju redan nu utsetts till skrällgruppen efter Ungerns vinst och Islands kryss men skrällmatcher kommer det att bli fler av.
Men jag tror inte skrällen kommer mot ett imponerande Italien. Det stabila försvaret och det vassa offensiva spelet som man visade upp mot Belgien är en sak. Men man slår dessutom Sverige i vår egen paradgren: kollektivet. De uträknade italienarna har svettsats ihop till en vi-mot-världen-grupp och det kollektiv som Lagerbäck byggt i Island eller som Conte gjort med Gli azzurri har inte Hamrén och Zlatan lyckats med.
Så vad måste till?
Det hela är ju inte över trots att vissa redan gett upp allt hopp om man läser runt bland kommentarerna. Sverige skulle i de bästa av världar kunna kryssa mot Italien om man får in ett tidigt ledningsmål och båda lagen sedan väntar in slutsignalen. När man sedan ställs mot ett Belgien i poängbehov och under näst intill galen hemmapress så kan den där underdogen vi så gärna gillar att gosa med må som bäst. Det individuellt skickliga Belgien mot ett kollektivt stärkt Sverige. Nytt kryss.
Tre poäng till Sverige. Italien vinner gruppen på sju och Belgien blir tvåa. Då slipper vi möjligen skämskudden åtminstone men festen den dog i farstun.
Men som spelbolag och många andra tror så kan det sluta på ett poäng och ett fullständigt fiasko.
Vetskapen om att detta hägrar samt byten av innermittfältare mot Italien och en Sebastian Larsson på högerbacken så lever hoppet.
Ett hopp lika stort som Zlatans ego.